Det var sommaren 2014. Under våren hade du firat din 12:e födelsedag och din ork var inte vad den en gång varit. Dina ben var stela och nosen allt gråare.
Sommaren var ovanligt varm och du tyckte det var jobbigt med din tjocka päls.
Vi hade varit ute med båten den här dagen, en tillvaro du kände väl till. I hela ditt liv hade vatten varit en stor passion och båtlivet en del av varje sommar.
Vi var på hemväg, jag körde och Lillan satt bredvid mig i aktern. Du satt i fören med nosen i vinden, på ditt trygga, vana och kloka vis.
Men plötsligt hoppade du ner från fören och tog dig stelt bort till mig och Lillan. Med hjälp av din stora kropp makade du undan Lillan från mig och tog hennes plats bredvid mig. Jag protesterade inte. Kände att vår tid var utmätt, att det kanske inte blev så många fler såna här dagar och tillfällen för oss att njuta tillsammans.
Lillan fick finna sig i att flytta till fören medan du och jag, vi två, satt tysta tillsammans i den ljumma sommarkvällen. Du lutade ditt huvud mot min axel och satt så länge, länge.
Jag saknar dig så mycket, Tindra.