En av de sista bilderna på oss. Tindra ser trött ut.
Jag är så glad att jag tog beslutet när jag gjorde. Jag är stolt över att jag kunde hålla löftet till henne, som jag lovat henne redan när hon kom till mig. Nämligen att jag inte skulle låta henne lida i onödan, att jag skulle sätta min egen vilja åt sidan och enbart tänka på hennes bästa när det var dags.
I början var det skönt att slutet var så smärtfritt och lugnt, och de första veckorna sov jag hela nätter för första gången på flera år. Det var sen det blev jobbigt. Allting påminde om henne.
Alla djur lämnar spår och ibland tänker jag att jag aldrig mer ska ha djur. Det gör för ont när de lämnar oss. Men sen kan jag inte låta bli att le åt alla galna minnen och upplevelser vi delat.
