Jag lägger mest fokus på Toxic's vardagsträning, socialisering och miljöträning just nu.
Sist vi var i stan och tränade åkte vi buss, tunnelbana och spårvagn.
Toxic tycker det är läskigt, men eftersom hon är så "lydig" så går hon med mig vart jag än går på, men sitter sen och skakar av obehag hela resan. Då har jag haft en slutdestination där vi gått en trevlig promenad för att hon ska få en trevlig "målbild".
Men jag har tagit mig en funderare. Min taktik har ju varit "flooding", där jag utsätter henne för det hon är rädd för i massor. Det kommer jag fortsätta med, men nästa gång ska jag bara åka en station, gå av och göra nåt roligt, leka med en leksak, träna trick på perrongen, få henne att slappna av och sen åka en station till med nästa tåg, gå av och leka, slappna av, åka en station till osv. Jag vill ändra hennes sinnesstämning under resan så att hon inte hinner gå ner sig i negativa tankar och känslor.
Jag inser mer och mer att jag jobbar mycket med hennes känslor. Jobbar fram de känslorna jag vill ha för att utplåna de känslorna jag inte vill ha hos henne. Jag vill att hon ska känna lugn, glädje och nyfikenhet vart jag än tar henne. Än har vi en bit kvar, men jag är envis när det gäller det här och jag vet att jag kommer att lyckas!
På söndag eftermiddag ska vi in och åka igen!
Sen har jag hennes hundrädsla att jobba med också. Var den kommer ifrån förstår jag inte riktigt, men kan tänka mig att det beror på att hennes "hundspråk" är dåligt utvecklat och att hon därför blir osäker när hon inte kan läsa av den mötande hundens sinnesstämning.
Under våra två år tillsammans har det inte hänt någon incident med någon arg hund, mer än några milda utfall från mötande hundar hållna i koppel. Ingen har någonsin kommit framspringande och gjort något, så hon har ingen anledning att vara osäker tycker jag.
Ibland kan jag tycka att hundrädslan är helt obefogad. Men stadsträningen har varit mycket nyttig!
I stan gör inte hundar utfall, i förorten där vi bor gör nästan alla hundar utfall (inte alltid med aggressivitet men är ändå störande för mötande). Jag märker stor skillnad och hon är mer avslappnad nu vid hundmöten, men mycket för att jag kör "skvallerträning", som också handlar om att ändra hennes känsla vid åsynen av en hund. Hund=GODIS!!!
Hon är inte alls hispig eller rädd bland människor, vilket är stor skillnad mot när hon kom då hon var rädd för ALLA som hon inte kände igen. Nu kan hon utan problem gå på Stockholms Central i rusningstrafik bland människor som är både nyktra och fulla och drogpåverkade, barnvagnar och höga ombyggnadsljud.
Ett exempel på hennes starka psyke bland människor var när vi gick på en gångväg och skulle passera förbi en förståndshandikappad pojke som åkte på en sparkcykel. Precis när vi gick förbi gav pojken upp ett vrål och hoppade ut framför oss (inte alls för att skrämma oss, det var nog bara en impuls han fick). Jag ryckte till och blev rädd, men Toxan blinkade knappt! Barn har konstigt nog gått bra hela tiden, trots deras ryckiga och oplanerade rörelsemönster och ibland hårda nävar.
Hon är toppen bland barn, och jag tackar vår lyckliga stjärna för det!
Hemma är det som bekant inga problem alls. Hon är ensam fyra timmar utan problem, tyst och snäll, biter inte sönder något längre.
Svärmor var hemma hos oss och upptäckte att grinden på framsidan var öppen.
-Ska ni inte stänga?
Nuförtiden behöver vi inte bekymra oss om hunden ska rymma. Där jag är, är Toxic!
