Sammanfattning av 2015

 

2015 var det året då jag skulle bli tvungen att säga hej då till min högra hand och hjärtevän Tindra.

Avskedet var lugnt och odramatiskt, hon somnade in hos veterinären i trygghet på mina fötter.

Hela mitt vuxna självständiga liv hade hon och jag haft varandra, men allt har sin tid och nu var vår tid slut.

Det kändes skönt att oron och spänningen över Tindras bortgång kunde släppa, jag hade länge gått och oroat mig för att jag inte skulle kunna ta rätt beslut när den dagen kom. Men när det väl blev dags var det ett självklart val och då kände jag mig lugn.

 Tack för att du kom till mig Tindra och lärde mig om hur livet ska levas!

Det vill säga; Full rulle Framåt!!!!

 

 Men en förändring kommer sällan ensam och under våren började tankar på ett annat yrke ta form. Jag sökte en utbildning och kom in. Helt plötsligt hade jag bara några veckor kvar på ett jobb jag varit på i 12 års tid. Både läskigt och befriande.

Så efter en längre semester satte jag mig i skolbänken och vilket lyft!

Jag som brukat vara både trött och sjuk ofta, och speciellt under höstarna, har denna hösten bara haft en dags sjukfrånvaro. Jag har tid till familjen och djuren, jag läser, tittar på film, pluggar, tänker, lär mig massa nya saker. Så året har varit ett riktigt egoår för min egen utvecklings skull!

 

Och så Toxan.

Fina, fina Toxan!

Hur har hennes år utan Tindra sett ut?

Jo, hon har fått hänga med överallt, för hon är så lätt att ha med sig. Snäll, okomplicerad, och älskad av alla, speciellt barn.
En riktigt perfekt familjehund som undan för undan som ensamhund börjat ta för sig allt mer. Jag liknade henne vid en blek akvarell en gång, men den målningen börjar få riktigt fina färger! Och starkare konturer!
När hon varit med hemma hos folk märker man knappt att hon är där, hon är så artig och hälsar fint, och ute på promenader är hon bara som en skugga, alltid i hasorna på mig, ställer inte till med något men är heller inte speciellt rädd längre.
Men när jag tränar henne är hon numera ganska ivrig och mån om att få tag på "gotterna". Hon har visat framfötterna när det gäller nosarbete; både uppletande av föremål och små korta spår tar hon sig an med både fart och noggrannhet. Det är bara jag som inte riktigt fått någon styrning för att tävla. Men för Tox del är det nog roligare med träning!

Ibland känns det som att Tindra har varit och hälsat på i Toxic´s kropp. Toxic gillar inte att bada och blöta ner sig, men vissa dagar har hon rejsat som en galning igenom kärr och pölar i skogen. Helt olik sig själv. Då tänker jag att det måste vara Tindras energi som varit och hälsat på!

Även om jag ibland lagt ner lite tid på lydnadsmoment eller rallylydnadsmoment är det som skogsmulle hon oftast levt under året och det verkar hon inte ha något emot. Bara hon får vara med familjen. Gärna tätt, tätt med matte, helst i ansiktet!

...Och springa så fort man kan har varit populärt!

Det älskade lilla Goofy-facet!

Hur vill jag att 2016 ska se ut?
Som jag alltid säger så är hälsan det viktigaste såklart, både för människor och djur. Att ork och energi ska räcka till det nödvändiga och gärna lite till. Jag har blivit snål med min energi och bjussar inte ut den hur som helst. Jag vill att den ska räcka åt mig och min familj först, sen åt andra. Kan låta snålt, men det är en överlevnadsstrategi. Sånt som ger energi unnar jag mig, som vänner, promenader, konserter, eller roliga serier, men energitjuvar som otrevliga människor, konflikter eller städning försöker jag hålla mig borta ifrån!
Hundmässigt har jag inga mål, målen försvann med min "nära väggen-upplevelse" för några år sen, men jag blir himla glad att jag ibland blir sugen på att träna och kikar på andra hundar på promenader och tänker "en sån vill jag ha en vacker dag". Då känner jag att det inte är helt kört med min hundpassion. Toxic gör mig bortskämd så det är inte säkert att jag nånsin kommer orka skaffa någon annan hund. Nu vet jag ju hur underbart njutningsfullt och enkelt ett hundägande kan vara. Ett hundägande där man inte behöver kämpa varje dag.
Så vi får se.... Nästa år ska jag bara njuta av att vara hundägare!

Jamen Purran då?
Hur har hennes år varit?
Purris är en riktig energiboost för mig. En underbar tant som i dagarna blir 11 år! Hur gick det till?
Under året har hon och Toxic blivit alltmer tighta även om det är på Purris villkor. Hon leder flocken, även oss människor. Hon är drottning och gostant! Under hösten har hon vid ett flertal gånger hängt med upp till dagis för hämtning av barn, en promenad på ca 2 km fram och tillbaka. Det tycker hon är kul, älskar att få vara med!
På kvällarna när mörkret sänker sig är det nästan alltid så att hela familjen samlas i soffan i vardagsrummet; Purran på armstödet, kikandes ut genom fönstret efter grannkatten eller småfåglar, Toxic på rygg sovandes på husses arm och Lillan och jag bredvid varandra kollandes på hästklipp. Trots att vi har flera rum med sovplatser i huset väljer alltså "flocken" att umgås på en yta av ca tre kvadratmeter. Det känns varmt både i kropp och hjärta.
Och Purran är drottningen i den flocken! Det är ingen som kan säga emot det! Så jag skulle nog våga säga att hennes år varit helt ok!

 

Med en hästgalning i min närhet händer det att jag leker med tanken hur det skulle vara att ha häst. Så  här skulle jag vilja införliva den i vår vardag...

Äntligen blev det tid och ork till en riktig långpromenad i skogen. Det är konstigt vilken helande och lugnande kraft som finns ute bland träden.
Jag var hos ett medium en gång som sa att jag skulle fylla på med energi ute i skogen. Så här är jag nu. Och alla tyngder är borta!
Toxic stormtrivs också i skogen. Hon har blivit en riktig doftare, precis som Tindra! Jag ser direkt på henne om ett djur varit i närheten, då står hon och vädrar i vinden. Hon som inte visste att hon hade en nos förut! Det är så skönt att hon inte drar efter doften, hon nöjer sig med att konstatera att de varit där, sen följer hon mig.
Hon är en riktig mattegris. Inte så praktiskt alla gånger. Jag som aldrig varit med om följsammare hund blir så förvånad när hon helt struntar eller ignorerar andras kommandon. När Lillan eller min mamma ska kalla in och Toxan bara står och glor och inte alls tänker komma!
När Tindra skulle göra något och inte ville, visade hon det tydligt. Hon var ärlig med sin olydnad!
Toxic har det här "bordercollie-smyget" och myglar mycket mer. Lillan gjorde mig uppmärksam på att Toxic flyttade fram rumpan några steg när jag lämnat henne på ett "stanna kvar". Något jag aldrig sett eftersom jag har haft ryggen åt henne då. För när jag vänt mig om har hon suttit så fint! Jag har inte sett förflyttningen eftersom den varit så liten och hemlig. Mygel-Toxic!
Om Tindra snodde mat gjorde hon det direkt och gärna ur handen. Toxic väntar tills man lämnat rummet eller åkt hemifrån. Då har både pepparkakshus och nybakta frallor mystiskt försvunnit!
Men hon är rolig och charmig! Det slog mig att vi om några månader haft henne i 3 år!!! Vart har tiden tagit vägen?
Min lilla räkan-bebis!💗

Trodde inte att sorgen och saknaden efter Tindra skulle hålla i sig så länge som den har gjort. Det är 9 månader sen hon lämnade oss och hade jag inte haft Toxic vet jag inte hur det hade gått.
Jag undviker att gå till berget, lägger knappt några spår, har inget tävlingsdriv alls. Allt försvann med Tindra.
Jag har sån tur att Tox är så fantastisk på alla sätt, hon anpassar sig. Hon har ett bra liv och vi går promenader varje dag men mer blir det inte. På sätt och vis passar det ganska bra, hon är hela familjens och är en riktig kompis till Lillan.
Men Tindra var bara min.
Och jag var hennes. Hon lydde ingen annan än mig.
Min tjocka, fina svarta korv.
Hoppas du har det bra där du är.
Vi saknar dig.

Den bästa Toxicen

Du är så vacker och fin, käraste lilla byracka!

Dagisfavoriten!

Toxic brukar ibland följa med och hämta Lillan på dagis och är numera en uppskattad höjdpunkt hos ungarna.
Att tänka sig att denna hund inte umgåtts alls med barn sina första tre år märks inte alls.
Alla vill klappa, och alla FÅR klappa!
Hon skulle aldrig göra något dumt.
Även om Tindra också var snäll, så var hon STOR och TUNG och kunde i något krumsprång ha omkull barn som blev rädda.
Toxic är så lagom storlek för barnahänder att klappa på.
Purris hakar också på till förskolan ibland, men hon gillar inte barnen så vidare värst och gömmer sig tills Lillan kommer. För HENNE gillar hon!

Förra året...

Tänk så liten Toxic var, och hur mycket plats Tindra tog, både fysiskt och psykiskt.
Sen Toxic blev själv har hon vuxit och blommat ut, blev tvungen att fylla det enorma tomrum som Tindra lämnade efter sig.
Hon blir bara bättre och bättre ju längre tiden går.
Jag saknar Tindra, ibland mer än jag trodde var möjligt, men jag överlever ändå på något sätt. Livet blir aldrig detsamma, bara annorlunda. Inte sämre eller bättre, bara nytt. Det jobbiga bleknar och de fina minnena träder fram.

Toxan på kräftskiva

Lättsamma lilla Toxic och jag var på kräftskiva förra helgen.

Först tänkte jag inte ta med henne, men insåg att hon skulle vara ensam för länge så hon fick haka på. 

Hos den här familjen har Tindra också varit med, men upplevelsen var lite annorlunda då. 

Hela kvällen låg Tox under bordet och var tyst. Hon var snäll mot gästerna och barnen matade henne med korvbröd. Hon var nöjd. 

Tindras besök slutade med att jag fick gå över till deras granne och be om ursäkt för att Tindra stod och åt nånting i deras trädgård. Men observera; jag ber alltid om ursäkt! Även om det bästa skulle vara att hålla bättre koll på hunden. 

Jag har aldrig behövt be om ursäkt för Toxics beteende. Hon får bara lovord från folk.
 

När vi åker båt knölar hon bara ner sig där det finns plats och är inte alls lika nervös som förut. Den här sommaren är första sommaren utan Tindra och jag trodde att hon skulle vara mer osäker än hon var.

 Hon har lärt sig att slappna av och känner sig trygg, litar numera på att jag säger till om hon behöver agera.

Hela augusti har det varit toppenväder, soligt men inte för varmt. Vi tog igen sol och bad som vi inte kunnat njuta av under semestern på kvällar och helger.

Min senaste plan för Toxic och mig är RALLYLYDNAD!
En klasskamrat håller på och har lärt mig massor och tipsat om appar och hur man tränar. Det känns som ett rimligt mål för oss. Roligt med en framtidsvision! Och inte lika svårt som lydnaden.
Imorgon ska vi på återträff med Friendsforever. Ska bli jättekul! Och om jag orkar och hinner blir det en tur förbi en rallylydnadstävling för att checka av lite hur vi ligger till.
Roligt, roligt!!!!

Oj vad tiden rusar iväg

Sitter och bloggar i skogen och så rusar en stor flat fram skällandes så både jag och Toxic får hjärtsnörp. Just i den här skogen är det tyvärr inte ovanligt. 

Vad gör ägaren till den hotfullt skällande gigantiska flaten? Jo, det som de flesta oansvariga hundägare gör; låtsas som ingenting. Hunden skäller och jag gormar på den, kastar kopplet på den, och är ivrigt påhejad av matten, som varken grälar på hunden eller tar tag i den. När hunden börjar känna sig lite förvirrad och osäker i situationen, ropar hon gullande på den så att de kan gå vidare. Ingen ursäkt över det som precis hänt. 

Det enda hon sa var: - är det en valp?

Vad f-n har det att göra med saken?

Jag har skrivit många såna här inlägg, men det är bara en droppe av alla incidenter jag varit med om och jag blir så trött. Ska det vara så svårt att ta tag i sin hund och be om ursäkt?

Jag skäms för dessa hundägares skull. Skäms!

Det var inte det här som bloggen egentligen skulle handla om. Jag tar det på ett annat inlägg. 

Så sitter jag här nu, med Toxan vid min sida, uppe på "berget". Tindras och min favoritplats.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Hon borde varit här nu, tillsammans med oss. Jag ser hennes lufsande joggingstil framför mig. Nosandes på intressanta fläckar och avstängd från världen. I sin egen bubbla.

Jag satt återigen och tittade på gamla kort i går kväll och grinade tills mina ögon var svullna och röda.
Varför är ett hundliv så kort? Toxic är redan över 5 år nu. Snälla lev länge!

Hon och jag var och kvällsbadade igår. Trots att hon har simhud mellan tårna är hon inte överförtjust i att bada. Vi simmade några vändor ialla fall, första gången på hela sommaren som inte kroppen domnade bort.

Nu är semestern slut och jag har inte återvänt till jobbet. Nu är det plugg som gäller i drygt ett år. En förändring kommer sällan ensam. Nu när jag bara har Toxan är vardagen mycket lättare och jag har tid att studera. Många kanske tänker tvärt om, att det är när man pluggar som man har tid. Inte jag.
Nu blir det heltidsstudier istället för deltidsarbete och jag vill njuta av både utbildning och familjen, och jag tror jag hinner båda nu.

Jag känner av suget efter en till flockmedlem, men tror att det får vänta ganska länge. Sorg tar tid och att stressa fram nya relationer är inget för mig, det vet jag sen innan. Trots att det var 10 månader efter min golden Bellas död tills jag fick hem Tindra, hade jag jättesvårt att acceptera att Tindra var Tindra och inte en ny Bella. Tur att Toxic redan finns i familjen, annars hade hon obarmhärtigt blivit jämförd med Tindra, och det skulle bli knepigt eftersom två mer olika hundar är svårt att hitta.

Tindra fattas mig varje dag, ibland så att det skär i bröstet. Men vardagen är så mycket lättare nu, och fysiskt mår jag bättre. Jag hinner träna och ta hand om min kropp, jag får sova på nätterna och behöver inte stressa och ta ut två hundar på olika promenader, spåra och aktivera. Toxan är toppen på det, att vara nöjd med allt hon får, bara hon får vara med. Hon kräver inga stora insatser, är nöjd med det lilla.

Min mamma skulle passa Tox medan jag var i skolan, eftersom Lillan och husse fortfarande var kvar på landet. Sen fick jag höra att hon rymt genom en glipa i dörren och sprungit hem och lagt sig hos Purris på altanen. När mamma tog tillbaka henne och stängde dörren skällde hon tills hon fick gå hem och lägga sig i soffan i vardagsrummet som hon är van. Hellre ensam men hemma, än med sällskap borta!
Lite knepig är hon allt, men väldigt göllig ändå!

Tox

Den här hunden alltså!
Hon är så otroligt fantastisk. Hon bara är, och sköter sig själv, håller sig alltid i närheten av mig, är snäll mot allt och alla, säger till när det är dags för frukost och middag och träningstid.
Sover med mig och Lillan, på den lilla fläck som för tillfället är ledig, annars makar hon åt sig så man märker knappt av henne där.
Jag hjärtar verkligen Toxic. Det gör vi hela familjen! Vem kan låta bli?

Gamla bilder...

...har jag grottat ner mig i.

För några år sen var jag hos Tindras uppfödare och fotade hennes 6-veckors valpkull.

Tindra var med och tyckte valparna var hemskt äckliga.

Det tyckte inte jag!

Snart är det dags att åter fota valpar, denna gång 4-veckors svarta korvar.

Ser så mycket fram emot att få snusa i pälsen och stryka de blanka bebisarna med händer som aldrig glömmer Tindras tjocka lockiga hårsvall.

 Vad ska det bli av dig lilla valp?

 

Tindra och Prisma var nästan jämnåriga.

Nu är båda borta.

Saknad är kärlekens pris.

Min starka, vackra Tindra, bara något år gammal.

Hennes alerta uttryck var så typiskt henne.

Det är så jag alltid kommer att minnas henne.

Summering av sommaren hittills

Min sommar har hittills varit underbar, det kalla vädret till trots. Jag är ju inte något stort fan av värme, utan gillar det lite svalare vädret. Regnet hade jag kunnat vara utan.

Trots att jag älskar mina djur, har det varit skönt att få semestra djurfritt ett par gånger.
Det känns ovant att inte behöva tänka på hund i varm bil, hundförbud på strand, eller behöva åka hem efter fyra timmars utflykt för att en hund ska luftas.
En oväntad och skön upplevelse!
Husse har varit toppen och varit hemma som djurvakt medan Lillan och jag dragit iväg på egna äventyr tillsammans med mormor och en kusin.
Men även om det varit skönt att slippa ansvar saknade både jag och Lillan djuren och det var skönt att komma hem igen till våra håriga vänner.

Vi åkte en sväng upp till landet allihop, där det var regnigt och 17 grader i vattnet.
Inget badväder med andra ord, inte ens Toxic gick i.
Det kniper lite i hjärtat vid såna tillfällen; Tindra bangade aldrig ett bad, hur kallt det än var.

Katten följde också med på turen upp till landet. Hon blev lyckligare än lyckligast av miljöombytet. Jag har aldrig tänkt att katter behöver eller tycker om nya upplevelser, men Purran började leka med grässtrån och blev sprallgalen av sin nya omgivning. Följde med på promenaderna och till och med ut på badbryggan som ni ser! Hon uppskattade verkligen att få byta miljö och vara med oss.

Att hindra katten från att följa med på promenad är omöjligt.

Hon låter sig icke stoppas!

Hon är 10 år, men det är väl ingen ålder för en dam?

 ...och så Toxan, världens finaste Toxan.
Hon följer mig till världens ände och ställer inte till med värre saker än att bita av mina skosnören i ren lycka över att få gå promenad med mig. Hon följer med till blåbärsskogen och ligger snällt och väntar på att jag ska bli klar. Ingen tanke på att vandra iväg eller skälla på andra.
Ibland har jag varit så uppe i blåbärsplockandet att jag glömt bort att hon är med. Jag kommer på det hastigt och tänker lite panikartat:
-Var är hunden?
Men jag behöver inte oroa mig, hon ligger aldrig mer än några meter ifrån mig. Tittar på mig med sina trogna ögon: -Ville du något?