Lite ögongodis...

 

När jag blir valpsugen tittar jag på dem.

Åhhh....underbara småfrön!

 

 



Tindra fortsätter att leva sitt liv i tratt och med korta små kissrundor. Hennes sår läker, men jag vågar ännu inte känna att allt är hundra procent i hamn. Därför är jag överdrivet försiktig med motion och rörelse för Tindra.
Hemskt tråkigt.
Även för mig. Även om jag är sjuk just nu, så längtar jag efter att få komma ut och promenera ordentligt snart.
Livsstilen med hund är något som passar mig och som jag levt med hela livet. Det är först nu när det inte är som det brukar som jag märker hur mycket tid jag tillbringar gåendes promenader.
Tur att det bara är temporärt.

Tindras operation

Tindras operation har gått bra, men fortfarande är jag rädd för att det ska dyka upp komplikationer.
Såret har blött litegrann, och jag kämpar hårt för att hålla henne i stillhet (vilket skämt).

När jag hämtade Tindra från veterinären var hon helt drogad. Kunde knappt gå, viftade bara lite på svansen åt mig och stod sen helt still. Att se sin hund som i vanliga fall är en hoppetossa, galenpanna och bulldozer bara stå still gjorde så ont. Jag grinade hela vägen hem i bilen.
Även dagen efter var hon påverkad. Hon kissade på sig och låg och gnällde (antagligen hade hon ont). Jag tog en semesterdag och stannade hemma, låg på en madrass med henne hela dagen.
Känslan av att Tindra inom några år faktiskt kommer att lämna mig kom väldigt mycket närmare. Och det gjorde fruktansvärt ont.

Jag ringde Tindras uppfödare Birgitta som jobbar på veterinärklinik och hon tröstade mig och fick mig att känna mig hoppfullare att detta skulle gå bra. Tack för stödet!

Men sen blev Tindra piggare, och piggare.
Nu är hon understimulerad och jättepigg, men såret har fortfarande inte läkt och hon ska hållas i stillhet i två veckor. Bara korta kisspromenader och tratt inomhus. Jag riskerar ingenting även om jag tycker väldigt synd om henne när hon ligger och tittar med sina bruna ögon på mig, hoppfull när jag närmar mig ytterdörren och sen besviken när jag säger åt henne att stanna.

Imorgon ska jag på en heldag med hundföreläsning.

Belöningsclinic.

Känns superkul att få göra något hundrelaterat igen.

 

Tindra är extremt pigg och glad nu.

När vi går våra promenader sprallar hon för fullt och vill gärna träna och söker kontakt.

Och ändå är hon inte helt frisk.

Hon ska opereras nästa vecka och ta bort livmodern.

Den är förstorad och det är nog bara en tidsfråga innan det blir en inflammation.

 

Lilla rara Tinsan. 

dystert inlägg...

Varför kan inte bara allting gå som jag planerar?

Nu har livet lagt krokben för mina planer, och det blir ingen valp i sommar...

Klump i magen av besvikelse, tårar och frustration över att jag återigen får sätta hundlivet på paus.
Det känns som att jag står och hoppar på startlinjen, redo att springa mot ett liv med en ny träningskamrat, men jag är fastkedjad vid startblocket. Alla andra springer mot mål, men jag står still, frustandes och alldeles galen, men likväl fast.

Missförstå inte, resten av familjen mår bra och Lillan är en STOR glädje och inspiration i livet. Att få uppleva barndomen igen med pulkaåkning, luciatåg och Astrid Lindgren-filmer är något jag ÄLSKAR! Mitt barns tankar och funderingar och utveckling får mig att skratta och vara glad varje dag!

Men.

För en hundidiot som jag är det något som fattas när jag inte får träna hund och vara aktiv med hund.

Tindra mår bra och vi lunkar på. I hennes takt.

Jag saknar att UTVECKLAS!

 

Gamla bilder från vårt aktiva liv.

 

Tindra är ändå den finaste bland hundar....