Tindra

Snart två år sedan du lämnade oss.
Saknar dig fortfarande. Din envishet. Din trofasthet. Din humor. Dina ögon när du tittade på mig.
Men jag är så tacksam för att jag fick ha dig vid min sida i över 12 år. Du förändrade min värld. Fick mig att se saker på ett annat sätt. Sätta mig själv åt sidan. Utvecklas. Leva i nuet. Älska.
Jag tror ärligt att djur kan göra skillnad. Varför utnyttjar man inte det bättre? Inom vården. Inom äldreomsorg. Inom rehabilitering. Inom kriminalvården. I skolor. På förskolor. Vid daglig verksamhet för handikappade.
Ibland tänker jag att jag skulle göra det till mitt kall. Att ge mig ut och missionera. Visa vad djur är kapabla till att förändra inom oss.
Tänker på vårdhunden Livia som hjälper dödssjuka barn att känna glädje. Gråter en skvätt av både rörelse, hopp och förtvivlan. Att inte fler får möjligheten till samvaro med djur. Barn med svåra hemförhållanden som hamnar snett. Vad hade ett djur kunnat förändra?
Intagna på fängelser som får utbilda ledarhundar och servicehundar åt handikappade. Förändras de inuti av det? Jag är helt övertygad om det.
Jag och min dotter är så priviligerade att få möjlighet att ha våra djur. Utan dem skulle det kännas tomt. De väcker oss varje morgon innan väckarklockan ringer. De kan klockan. Tio minuter innan alarmet börjar ringa trampar de runt på våra magar, nosar oss i ansiktet, slickar oss på ögonlocken, purrar och buffar för att få igång oss. De kräver men de ger så mycket mer tillbaka. Jag fick själv växa upp med olika slags djur och nu får min egen dotter också göra det. Gör det henne mer empatisk? Helt övertygad om det.
Djuren är hennes vänner, syskon och vapendragare. "Utan djur dör jag mamma".
Jag känner samma sak.

Lite hjärngympa

Jag har märkt på Toxic den senaste tiden att hon varit lite låg.

Snäll som alltid, men inte riktigt lika sprallig och glad.

Mitt dåliga samvete fick mig att hitta på nåt. Men vad?

Om Tindra var "fröken spåra" så är Toxic "fröken sök".

Hon uppskattar att få springa riktigt fort och jobba samtidigt. De senaste två åren har hon inte haft någon att rejsa och leka med och då är det ännu viktigare att få till springet i benen.

Jag började med att alltid ha med mig två tennisbollar på promenaderna. Samma tennisboll som jag hjärntvättade henne med redan i våras. Från att ha varit helt likgiltig blev hon bollförtjust.

De två bollarna gömde jag alltid vid något tillfälle under promenaden för att hon skulle få leta upp dem. Men efter ett tag blev det för lätt. Hon hittade dem hur jag än gömde dem eller hur långt bort jag än gick. Så nu har jag gått över till klädnypor! Tre små klädnypor har jag med mig ut och gömmer i mossa, under rötter eller uppe på berg. Och nu får hon jobba!

Även inomhus jobbar vi med klädnyporna.

Hon sitter och väntar medan jag går iväg och gömmer. Svårt men hon älskar det!

Sen blir det korv i utbyte. Eller hårda matkulor. Toxic är verkligen inte knusslig. Bara hon får jobba blir hon glad!

 Ibland hittar hon konstiga saker. Är detta fett från ett djur? Hua. Det är väl labben i henne som tittar fram...

Tindra Tindra... Kommer nog alltid att sakna henne...

Ringar på vattnet...

(Bild från Friendsforever)

Det här är Baker från Friendsforever. En bordercollie/springerspaniel/labrador-korsning.
Tack vare Toxic så har en moster till husse valt att adoptera istället för att skaffa valp.
Toxic och Baker träffades förra helgen och vilken mysig hund! Ett år, valpig och glad och obekymrad över Toxics reserverade och avvaktande beteende. Hennes morrningar och sura läppar brydde han sig inte om och efter hans ihärdiga lekinviter började de till sist leka. Efter Tindras bortgång för snart två år sen har inte Toxic haft någon att leka med. Förutom Fritiof ibland.
Men jag tror att Baker och Toxic kommer bli goda vänner! De har lite lika personlighet, fast Baker är mer obekymrad. Toxan är mer reserverad. Men båda är väldigt snälla hundar, goa och tillgivna och glada. Finns inget ont i dem. Lagarna på Irland står inte på hundarnas sida, och så länge inga lagförändringar sker kommer läget med oönskade hundar finnas kvar. Men nu är de här två i alla fall i älskande hem!