Vad gör en uttröttad småbarnsmamma på sin lediga lördag?

Tar sovmorgon?

Nix.

 

Hon går upp 05.30 eftersom kroppen påstår att det är dags att vakna då.

Hon packar en frukostväska, hundar, träningsgrejer, en bra bok och ger sig iväg till skogen, långt innan några andra människor vaknat.

Där tillbringar hon tre timmar, ätandes, läsandes, frysandes, läggandes spår och vandrandes.

 

Utan hundar skulle jag fastna hemma mycket mera.

Och missa en fantastisk soluppgång.

 

Hade du nåt ätbart, eller?



Toxic har också blivit rymmarhund nu.
Hon lär från den bästa!
En dag i förra veckan drog hon i från tomten. Smet igenom ett litet hål som vi inte orkat laga för att Tindra ändå inte kan komma igenom där. Men Tox den lilla räkan kunde.
Jag var sen hem från jobbet och vi antar att det var därför.
När husse skulle ta in hundarna var Toxic borta. Men när han visslade kom hon som ett skott. Från vägen.
Jag tror att hon satt sig vid brevlådan för att vänta på att jag skulle komma hem från jobbet.

Även i skogen drog hon iväg när jag inte märkte. Hon drog iväg för att kolla av Tindras spår som jag lagt tidigare. Måste ju checka av så att inte nån belöning låg och skräpade kvar i spåret. Men även denna gång kom hon när jag ropade.

Tindra är i det närmaste döv nu, så det är ingen idé att ropa längre.
Hon har rymt en gång till, förra helgen, då en barnfamilj hittade henne på sin tomt och ringde mig. Namnbrickan är verkligen bra vid såna tillfällen! Även om hon alltid är kopplad vid promenader, lyckas hon hitta tillfällen då man inte riktigt är uppmärksam, och då passar hon på!

Igår var Toxic och jag på agilitykurs!
Vilken succé!
Den bästa behållningen var att se hur snabbt Tox vande sig vid sin hundgrupp och struntade i dem. Hon var riktigt i gasen och blev väldigt taggad av all belöning på planen.
I agility vill man uppmuntra hunden till att ta egna initiativ och jag höll mig lite i bakgrunden eftersom jag inte ville störa henne mer än nödvändigt.
Från att ha varit skraj för tunneln till att älska den tog tjugo minuter. Sen tog hon den mer än gärna, åt alla håll och kanter, med eller utan mig. Så roligt att se!

Jag är inte ett dugg orolig längre att det inte skulle gå att tävla med henne, hon är väldigt entusiastisk och rolig att träna och köra. Nu gäller det bara att matte ska orka med att lägga ner en massa träningstimmar. Det är tyvärr där det kan fela...
Men jag vill verkligen försöka orka.