Uppdatering

Nu var det 1,5 år sen jag var inne här och skrev om oss.

 Purran är 15 år och still going strong! Hon har artros, sover mer, men har fortfarande sitt hjärta av guld, sin humor och tillgivenhet. Ett riktigt sällskap och vän.

... och Toxic.

Mitt hjärta.

En senior numera, 10 år fyllda. 

Fortfarande den snällaste hund jag någonsin mött.

Hittar faktiskt på en del hyss fortfarande, allt för att få vara nära sin älskade familj.

Rymmer och ränner på byn.

Har aldrig jagat något djur, trots att rådjur och harar sprungit upp mitt framför henne.

Hon hjälper mig att hämta smutstvätt, tappade saker, sopor till sopsorteringen och springa med meddelanden mellan husse och mig.

Överlämnar allt med glatt viftande svans, en svans som även när hon är allvarlig går i vågor utan att hon är medveten om det.

Tindra.

En saknad som aldrig tar slut.

Hon är med mig i allt jag gör.

Borta i 5 år men för evigt i mitt hjärta.

Purris börjar bli gammal

Purris började kissa väldigt ofta.

Jag som har katastroftänk bokade direkt tid hos veterinären.

Som vanligt var hon en exemplarisk patient.

Veterinären tog blodprov och vi hade tagit urinprov hemma (jo, är faktiskt lite stolt att vi grejade det!). 

Veterinären kände även igenom henne då Purris visat tecken på stelhet.

Resultatet var liten mängd av någonting (minns inte vad) i urinen som kunde tyda på en inflammation, och artros i bakbenen. Ingenting onormalt för en 14 år gammal katt.

Så hon fick recept på metacam, en kur på 5 dagar, plus vid behov och mår mycket bättre. 

Plus det svindyra fodret med extra glykosamin för lederna.

Så nu är ordningen återställd, normal kissmängd och det rejsas och busas på kvällarna.

Men när hon ska hoppa upp på högre bänkar märker jag att hon tvekar ibland. Verkar ta emot.

Så tacksam så länge hon är nöjd och glad och någorlunda frisk.

Glad är hon i alla fall, trots surminen på kortet.

Vår underbara katt-tant! Alla är vi här på lånad tid.

Hösten och framåt...

Toxic, med sin fina blick och gråa hår.
Nu när jag rastat andras hundar i några månader inser jag ännu mer vilken otrolig hund hon är! Och hur bra hon passar mig och vår familj.

Har funderar en del på hur man skulle kunna använda egen hund i arbete.

Om hon inte Toxic varit så påverkad av nya miljöer, hade hon passat som terapihund.

Jag har börjat jobba en dag i veckan som personlig assistent åt min systerson. Som enbart kommunicerar med tecken. När han fick reda på att jag skulle vara assistent åt honom blev han glad och tecknade två ord:
-Hund och
-Hjälpa

Att kunna använda henne som hjälpmedel med honom ska bli så spännande. Vi har inte kunnat göra det ännu, men så småningom ska hon följa med.

Hennes balans är det verkligen inget fel på. Inte lederna heller verkar det som...

 Jag ser väldigt mycket kloka saker när jag är ute och går hela dagarna.

Jag hade aldrig trott att jag skulle våga jobba med hundar, att det går om man bara vill. Att komma till jobbet och mötas av glada svansar och blöta pussar, det är värt allt!

Jag har runt tio hundar som jag går med varje dag, inte samtidigt förstås. Det är svårare än man tror, att lära känna och kunna förstå alla hundarnas olika beteenden och behov. Utmanande med väldigt lärorikt. Har lärt mig massor denna första tid, och mer lär det bli.

 Toxic får stå ut med mattes nyfunna energi, här pågår renovering!

 Mina bästa sängvärmare!

Purran och Toxic fick varsin adventskalender. En var för katter, en för hundar. När jag kom hem en dag hade Toxic ätit upp Purrans. Inte sin egen, smart som hon är. Så då fick hon ju båda!

Året som gick 2018

Uppdateringarna på bloggen blir bara färre och färre, men livet pågår ändå på andra sidan.

Jag ska försöka sammanfatta året som gick.

På många sätt ett bättre år än 2017, men vi har också varit tvungna att säga hej då till två av våra djur.

 Lisa: vår tilltänkta nya medlem till vår flock som efter månader av försök till acceptans, fick flytta eftersom Purris inte mådde bra av konkurrensen. Trösten är att hon fick ett nytt bra hem där hon trivs och blir omhändertagen på bästa sätt.

Caramel: vår medryttarhäst som blev som vår egen under nästan ett år. Hon drabbades av fång och kolik och man kunde inte rädda henne. Hon var en fantastisk liten ponny som alltid kommer finnas i hjärtat med en varm känsla. Men saknaden är svår, kändes väldigt tungt när vi fick beskedet av ägaren.

Men de två älskade svarta pälsklingarna som är kvar, mår bra!

 Purris Purris… En galenpanna! Efter att Lisa försvunnit har hon åter blivit sig själv och lite till. Hon rejsar varje kväll, klöser på möblerna och väcker alla tidigt på morgonen för att hon vill ha MAT!
Hon tar hand om dottern som att det vore hennes eget barn. Vaktar, vårdar och värmer.

Toxic mår också bra. Lite gråare om nosen för varje år, men annars märks det inte att hon börjar närma sig sitt 9:e år. Eller jo... lite envisare tycker jag nog att hon blivit. "Kan själv", lite som Tindra blev som gammal.

Toxic och jag går långpromenad varje morgon innan jag åker till jobbet.
Och min stora förändring under året.
Sa upp mig från min trygga anställning i augusti och jobbar numera som hundrastare. Så nu är det hundar, hundar, hundar hela dagarna. Stora, små, korthåriga, långhåriga...
En annorlunda vardag och man skulle kunna tro att jag blir trött på hundar. Men det är precis tvärt om. Efter att i flera år ha haft lite ork för egen träning, känner jag mig mer sugen än någonsin på att träna hund.
Inte träna för att tävla, utan vi tränar vardagliga saker, som att hämta grejer inne, dra av strumpor, öppna lådor, stänga lådor... hjälpa till hemma helt enkelt.

Inför nästa år har vi inga nya djurplaner. Vi trivs så bra med vår djurflock, den är harmonisk och väl fungerande. Men det suger till i magen när jag ser hur de åldras. Önskar att man kunde frysa tiden och behålla dem för evigt...
Som vanligt hoppas jag på bra hälsa och mera ork och glädje inför nästa år! Välkommen 2019!

Blandade sommarbilder

För att minnas denna varma, fina, långa sommar 2018 har jag gjort en bildbomb.

Vad fyllde vi dagarna med?

 Promenader...

 Båda följer med ner till hundbadet, men det är bara matte som badar. Varken Purris eller Toxic vill hoppa i vattnet. De sitter snällt vid bänken, tittar på och väntar på att jag ska bli klar så att vi kan gå tillbaka.

 En del båtturer och självklart har Tox flytväst på sig. Även Tindra hade flytväst, även om hon var en duktig simmare. Flytväst är ett måste, både för människor och djur. Purris däremot fick stanna kvar på land.

 Hjärtat och jag.

 Toxic blir väldigt trött av att åka båt. Hon är på helspänn, ogillar utflykter eftersom hon inte gillar när hon inte vet var vi ska eller vad som ska hända. Så när vi stiger iland och packar upp somnar hon. Helt slut.

 Lite jobbigt att åka båt. Men om det är vad som krävs för att få vara med, då kan man övervinna det jobbiga.

 Efter simträning. Hon gör det men är väldigt glad när den är över och hon får komma upp på land.

 Toxic är alldeles för snäll. Barnen får göra vad som helst. Jag försöker skydda henne från klåfingriga stylister, men det är inte alltid jag lyckas.

Många promenader längsmed vattnet har det blivit.

Fina minnen...

Oj, oj, skärpning!

Nu var det alldeles för länge sen det blev en uppdatering här på bloggen.

Ordningen är återställd sen Lisa flyttade. Purran är sig själv igen och kan slappna av hemma.

Hela sommaren har vi tillbringat vid sommarstugan.

 De två vännerna går promenader med mig, och även om Purris numera går ganska långsamt får hon följa med. Jag måste ha tålamod med henne, precis som med alla andra gamla individer.

 Toxic, den finaste. Hon har rymt ganska många gånger i sommar. Bryter sig ut från huset genom olika fönster som inte stängts ordentligt. Sen ränner hon runt i området (tur att det nästan inte finns någon biltrafik här), för att leta efter oss. Vid den allmänna badplatsen får inte hunden vara med, men det struntar väl hon i. Hon VILL vara med, vill alltid vara där jag är!
Så om jag badar själv, väljer jag hundbadet där hon kan följa med. Javisst, det är flera som bor här som också vill ha med sig hunden, så hundägare har fått en egen badplats. Det är perfekt!

Det har blivit en hel del bad i sommar, vilken värme!
Som alltid så saknar jag Tindra lite extra vid den här årstiden. Bad var liksom hennes grej. Hon simmade som en liten säl i vattnet. Toxic är inte lika förtjust, sitter hellre i skuggan på land, på sin höjd doppar hon tassarna i vattenbrynet.

Men nu flyttar vi snart hem igen, hem till vardagen. Toxic gillar vardag, hon gillar rutiner, när hon vet vad som ska hända. Semester är ingenting för henne.

Vad som händer i höst vet jag inte. Det blir nog den vanliga lunken. Försöka ta hand om varandra på bästa sätt, gå långa skogspromenader, kanske lägga något spår.
Och så ska vi kolla på valpar hos Tindras uppfödare, måste få gosa in mig i lite valppäls. Men vi ska inte ha någon mer hund. Toxic räcker bra för tillfället.

Lisa har flyttat.

Lisa har flyttat till en ny familj, och jag håller alla tummar och tår för att det ska fungera.

Ett bättre hem kan hon inte få, med kattvana människor som har stor tomt och skogen bakom sitt hus där hon kan klättra hur mycket hon vill.

Men det finns redan en katt i familjen, och det är det jag är lite orolig för. Men jag hoppas, hoppas, hoppas att de ska fungera tillsammans.

Purris har blivit MYCKET gladare sen Lisa flyttade. Det märks stor skillnad och då känns det att det var rätt beslut, även om jag saknar Lisa och hennes lekfullhet och energi.