Hösten och framåt...

Toxic, med sin fina blick och gråa hår.
Nu när jag rastat andras hundar i några månader inser jag ännu mer vilken otrolig hund hon är! Och hur bra hon passar mig och vår familj.

Har funderar en del på hur man skulle kunna använda egen hund i arbete.

Om hon inte Toxic varit så påverkad av nya miljöer, hade hon passat som terapihund.

Jag har börjat jobba en dag i veckan som personlig assistent åt min systerson. Som enbart kommunicerar med tecken. När han fick reda på att jag skulle vara assistent åt honom blev han glad och tecknade två ord:
-Hund och
-Hjälpa

Att kunna använda henne som hjälpmedel med honom ska bli så spännande. Vi har inte kunnat göra det ännu, men så småningom ska hon följa med.

Hennes balans är det verkligen inget fel på. Inte lederna heller verkar det som...

 Jag ser väldigt mycket kloka saker när jag är ute och går hela dagarna.

Jag hade aldrig trott att jag skulle våga jobba med hundar, att det går om man bara vill. Att komma till jobbet och mötas av glada svansar och blöta pussar, det är värt allt!

Jag har runt tio hundar som jag går med varje dag, inte samtidigt förstås. Det är svårare än man tror, att lära känna och kunna förstå alla hundarnas olika beteenden och behov. Utmanande med väldigt lärorikt. Har lärt mig massor denna första tid, och mer lär det bli.

 Toxic får stå ut med mattes nyfunna energi, här pågår renovering!

 Mina bästa sängvärmare!

Purran och Toxic fick varsin adventskalender. En var för katter, en för hundar. När jag kom hem en dag hade Toxic ätit upp Purrans. Inte sin egen, smart som hon är. Så då fick hon ju båda!