Två veckor utan Tindra, och vardagen börjar hitta sina nya banor.

 

Såhär med lite perspektiv på allt märker jag att Tindra påverkade mig mer än jag förut trott. Jag har till exempel fått sova ostört de senaste veckorna. Jag kan inte minnas när det hände sist. Först småbarnsår med nattvak, och sen en gammal hund som haft svårt att hålla sig en hel natt. Min kropp har varit helt slut de senaste veckorna sen Tindra gick bort. Unjefär som när man tar ledigt och blir sjuk för att kroppen slappnar av och blir mottaglig för baciller. Att jag varit väldigt ledsen har såklart också tagit energi och slitit på kroppen.

 

Beslutet att Tindra skulle få somna in blev ganska snabbt beslutat. Hon hade en knöl på tassen som växte till dubbel storlek bokstavligt talat över en natt, och som irriterade henne så mycket att hon började bita på den. Den blev blodig och sårig. Jag band tassen, och lät henne emellanåt gå med tratt för att lufta såret, men det var inte hållbart i längden. När veterinären undersökte knölen sa hon att knölen måste opereras bort. Att opereras är jobbigt för en gammal hund. Att Tindra druckit ovanligt mycket sista tiden kunde också tyda på att något annat var fel, njurarna eller hormoner eller annat invärtes. Både jag och husse var överrens om att inte bråka med Tindra. Nästa vecka skulle hon fyllt 13 år. Om det var något jag var skyldig henne så var det att få avsluta värdigt.

 

Det är få förunnat att få sluta som hon fick, och det är något jag är väldig glad för. Hon var pigg och glad, lite gammal och trött, blev andfådd snabbt, men hade fortfarande livskvalité.

 

Det var en tisdag vi var och undersökte knölen, och på fredagen fick hon somna in så vi fick några dagar att ta farväl.

Jag tog ledigt från jobbet på fredagen och Tindra och jag åkte till "vårt" berg. Jag la ett spår till henne med ett grisöra i slutet. Att spåra var hennes största passion och det var inget undantag denna sista gång. Hon var glad. Vi var på berget i en timme och när vi sen kom till veterinären var hon lugn och nöjd med sin dag.

Husse och jag var båda med när hon somnade in. Vi satt och pratade om allt fint Tindra varit för oss, alla hyss hon hittat på, och vilken underbar personlighet hon var. Med våra röster i öronen, som hon var van vid, fick hon sin lugnande spruta. När hon blev trött la hon sig vid mina fötter, som hon brukade göra, och där låg hon när hon fick överdosen som tog bort henne. Det var så lugnt och fint.

 

De första dagarna utan Tindra var hemska, kroppen värkte, jag grät ofta och saknade henne otroligt mycket. Sen släppte smärtan och ersattes av en varm, mjuk känsla i kroppen av tanken på henne.

 

Jag kan inte tänka för mycket på henne. Kan inte gå våra favoritrundor, eller åka till berget. Jag är rädd att bli för ledsen och fastna i det. Livet går vidare och var det något som Tindra kunde så var det att njuta av livet.

 

Utan Tindra skulle inte Toxic blivit den hon är. Jag blir så glad när hon gör "Tindrasaker". Som att tigga vid bordet, puffa på mig när hon vill något eller rusa direkt ut i köket hos min mamma, utan att först hälsa. Precis som Tindra lärt henne att man gör.

 

Det är en räddning att ha Toxic. Hon är så himla fin, söker sig nära när jag är ledsen. Vi har båda varit med under Tindra-eran och det känns bra att vi delar henne med varandra. Hundar lever i nuet och efter några dagars undran över Tindras bortavaro, tog Toxic saken för vad den var, en ny vardag. Hon är glad igen, har inga problem att vara ensam hemma ett par timmar, kan gå promenader med mig själv, vänta tålmodigt och tyst när jag lägger spår åt henne. Hon har fått hund nr 1´s plats och verkar trivas även om hon nu är ensam hund i hushållet. Detta är något jag är väldigt lättad över. Jag har känt tydligt att jag inte vill ha två hundar samtidigt igen. Jag är en "enhundsmänniska" och kan inte dela min uppmärksamhet på två, men visste inte om Toxic var en hund som kunde trivas ensam eftersom hon hela sitt liv levt med andra hundar.

 

 

 

Älskade räddaren i nöden.

 

Toxic och jag har ett "stadsprojekt". Miljöträning i staden, inte en dag för tidigt.

Hon är verkligen redo och överraskar mig med att vara väldigt modig och trygg.

Återigen Tindras förtjänst.

Så varje måndag hela våren ska vi göra stan osäker.