Dagarna efter...



Ja, då var Toxic och jag ensamma.

Det är smärtsamt att vara hemma, överallt påminns jag om att Tindra inte finns längre. Förut väckte Tindra mig på nätterna, men nu vaknar jag av mig själv och kan inte sluta gråta när jag inser att biabädden är tom. Hennes påslakan och koppel ligger kvar där, jag kan inte förmå mig att ta bort dem.

Toxic och Purris är tysta. Rörelsen i huset har stannat av. I helgen var Lillan hos sin farmor och farfar, jag låg i sängen och Toxic och Purris låg bredvid mig. Ingen gnällde, visade tecken att vilja gå ut på promenad eller visade hunger. Vi bara låg.
De undrar var vår klippa är. Vår stöttepelare och gammeltant.
Jag försöker att inte vara för nedstämd, utan peppa upp mig och gå promenader, men ibland kan jag inte hejda känslorna. Det är en era som tagit slut. Tindras och min tid tillsammans. Vi var unga när vi träffades, och åldrades tillsammans. Vi fick våra gråa hår tillsammans. Men nu är det slut. Något nytt tar vid, men det kommer att ta tid, och måste få ta tid, att sörja. Och att hitta flockens nya roller tillsammans. Tindra var en väldigt speciell och personlig hund som inte alltid var så lätt att leva med, men som alltid gav 100% av sig själv till omvärlden. Det är därför det är så tyst nu. Hon tog stor plats och talade alltid ljudligt om vad hon ville. Kanske älskade jag henne för mycket.  Jag kan känna hennes lena vågiga päls i mina händer, hennes stora mjuka läppar och blöta tunga som slickade min handflata i tillgivenhet. Tyngden av hennes huvud i mitt knä när frukostmackan börjar närma sig sitt slut och hon diskret vill påminna mig om vem som borde få sista biten.

Ibland känns det som kroppen brister, det kan inte vara sant att jag aldrig mer får hålla hennes stora huvud i mina händer. Men det är sant.
Och när jag vaknar upp inser jag också att livet går vidare oavsett om Tindra är med mig eller inte. Att jag har två djur till som förtjänar en glad och tacksam matte. För Purris är världens bästa katt och Toxic är en fantastisk hund! Men hon har aldrig kunnat tävla om den främsta platsen i mitt djurhjärta, den paxade Tindra från allra första början. Men nu har platsen blivit ledig och Toxic har verkligen potential att krypa rakt in.

Jag kommer att vara i den stora staden varje måndag under våren, och då ska Toxic tränas! Nya miljöer, främmande människor och hundar, gnisslande bussar och illaluktande trottoarer. Åka buss, tåg och tunnelbana! Det är dags nu att steppa upp miljöträningen. Det förtjänar hon. Det är dags för henne att stå på egna ben nu.