I går på promenaden försvann Hulda spårlöst.Två hästar kom och hon sprang undan, men det brukar hon göra. Jag hade fullt upp med Tindra för att inte skrämma hästarna och såg inte riktigt vart Hulda tog vägen.
Hästarna passerade och jag började ropa och locka på Hulda, men ingenting!
Hon var som uppslukad av jorden. Inga jamningar, ingen rörelse någonstans.
Jag stannade kvar i skogsdungen kanske 10 minuter och ropade, sen gick jag hemåt, tänkte att hon ialla fall hade sprungit hem trots att vi var ganska långt bort.
Men hemma: Ingen katt...
Sen åkte jag bort över dagen, hoppades att hon skulle hitta hem själv.
Men dagen gick och Hulda kom inte hem...
Jag gick till skogsdungen igen och ropade. Länge. Ingen katt.
Nu började jag få ont i magen av oro. Det är inte likt Hulda att inte svara. Hon kanske inte var kvar? Kanske fått panik och sprungit åt fel håll, och hur skulle jag då kunna hitta henne?
Mamma följde med mig och letade igen på kvällen. Det hade blivit mörkt och kallt. Lilla Hulda ensam och rädd någonstans därute...
Mamma hade tagit med sig en ficklampa.
Bingo!
Vi såg två små blänkande ögon inne i skogen, och när vi ropade kom de närmre.
HULDA KOM!
Oj vad glad hon var att se oss. En katt har inte så yvigt kropps-språk, men man såg på henne att hon var överlycklig! Hon la sig på vägen och rullade fram och tillbaka för att vi skulle klappa henne. Kurrade och strök sig i ansiktet, slickade mig på hakan.
När vi kom hem var hon HUNGRIG!
Slutet gott, jag kunde sova riktigt gott med Purran på magen!
Vi har en liten människovalp hemma, och katter brukar inte uppskatta såna förändringar.
Men Purran är ju som sagt lite speciell...
Skönt med fler sovplatser. Mjukt och bekvämt!
Och det bästa av allt: roliga leksaker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar