Vad ska jag säga om vårt nya liv?

Det rullar på, i betydligt makligare/bekvämare/latare tempo än tidigare. 

Toxan är så snäll och lättsam och det gör mig som matte väldigt lat. 

Hon kräver nästan ingenting. 

Får hon vara med och vara nära är hon nöjd och glad. 

Vi spatserar i staden en gång i veckan och sist åkte vi tunnelbana. Det gick över förväntan, hon klarade det riktigt bra trots rusningstrafik, påverkade människor och mycket ljud i de underjordiska gångarna. Hon är så fantastisk, tycker jag, och litar verkligen på mig. 

Hon blev lite låg i början på första tågresan, men redan andra turen slappnade hon av mer. 

Nästa gång kommer det släppa ännu mer, det är jag övertygad om!

Saknaden efter Tindra varierar. Oftast går det jättebra, men faktum är att jag inte åkt en enda gång till våra gamla spårskogar trots att Toxic älskar att spåra. Några korta små uppletanden eller kurragömma/sökövningar är allt jag lyckats åstadkomma. Spårningen påminner mig alldeles för mycket om Tindra. Tindra var fröken Spåra.

Jag hittade Tindras tratt på vinden och bröt ihop. Den är alldeles för stor för Toxic så jag borde slänga den, men jag kan inte. Vet inte hur många gånger hon haft den där tratten på sig, hon hade öroninflammation, sår och operationsärr om vartannat. Min galna gamla hund....