Hon börjar mjukt och försiktigt för att sen öka i intensitet. Trampandet och purrandet kan sluta med att hon helt sonika lägger sig över mitt ansikte om jag inte vaknar.
På promenaden häromdagen var Purris med, gick på andra sidan gatan från mig och hundarna. En liten flicka på ca 8 år kom ut från ett hus och gick fram till Purris och lyfte upp henne.
-Du får släppa ner henne, säger jag.
Flickan ser helt oförstående ut.
- Du kan inte ta min katt, förklarar jag.
- Din katt?
- Ja, det är min katt! Jag börjar bli lite smått irriterad. Komma och ta min katt!
Purris började streta i flickans famn, men att hon över huvudtaget lät sig lyftas av ett främmande barn var ovanligt.
- Jaha! Jag trodde det var vår katt, den är väldigt lik!
För mig är det obegripligt att man inte känner igen sitt eget husdjur, men barn är kanske inte så petiga. Katt som katt liksom...
Purran har blivit väldigt mycket mer social och kelig sen våra grannar flyttade i februari. De som släppte in henne varje morgon i sitt hus, barnen köpte kattborste till henne, och ibland kändes det som att de också var hennes ägare. Men nu har de alltså flyttat och Purran står förgäves vid köksfönstret och kikar in. De nya grannarna är jättetrevliga också, men allergiska. Så Purran får skaffa sig nya vanor. Jag är bara glad att hon är hemma hos oss mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar