Jag kan inte komma ihåg hur livet var innan henne. Hon har alltid funnits, men ska inte alltid finnas hos mig.
Jag märker att hon är tröttare och lite förvirrad ibland. Min galenpanna börjar tackla av. I mars fyller hon 12 år.
Vi har hittat en tumör i munnen på henne, men har bestämt att inte operera den. Än så länge är den liten och hon äter och är glad som vanligt. Men jag känner en stor sorg över att slutet oundvikligen närmar sig. Det är det här som är så svårt med att ha djur. De blir inte så gamla som man skulle vilja och man har deras liv i sina händer.
Jag hoppas att jag kan göra det rätta när det är dags, men det kommer att vara svårt. Att bestämma när ens bästa vän ska sluta leva.
Det låter kanske som hon är jättedålig, men det är hon inte. Pigg och glad med stor aptit. Men allt går långsammare och hon orkar inte så mycket längre.
Efter promenaderna är hon ganska nöjd och går och lägger sig.
Toxic gör henne sällskap ibland, men har väldigt mycket mer energi att göra av med, så några dagar i veckan går jag en extra runda med Toxic, joggar ibland, tränar lydnad ibland.
Men ibland går jag också ensam med Tindra. Att få ensamtid med matte, att få träna freestyle eller lydnad, det är höjden av lycka för Tins. Önskar att jag kunde göra det oftare.
Tindra och jag har en väldigt speciell relation efter över elva år tillsammans. En symbiosrelation som kommer att ta tid att bygga upp med Toxic. Tindra VET vad jag tänker. Hon kan mitt kroppspråk och mina rutiner och det räcker med en blick eller en huvudskakning för att hon ska veta vad jag tycker och tänker. Hon är min största hundkärlek, min första alldeles egna hund som jag själv format till den hon är. En sån hund har man bara en gång i livet.
Flera hundar kommer passera i mitt liv. Jag kommer alltid att ha hund, för jag tycker inte att livet är komplett annars, men Tindra är den som format mig till den hundmänniska jag är idag och det har jag alltid med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar