Från pudel till byracka

Från: pudel
Till: byracka

 

Hur kan det gå till?

Alla som känner mig vet att jag funderat på vilken ras jag skulle ha som nästa hund i flera år.
De raser som jag till slut fastnade för var:
-korthårig collie. För deras mjukhet och följsamhet.
-kelpie. För deras storlek och arbetskapacitet.
-papillon. För deras okomplicerade och lyckliga väsen.
-mellanpudel. För deras sociala kapacitet och intelligens.

När valet var gjort och jag hittat en jättebra pudeluppfödare som hade en tik som jag verkligen älskade, kom bakslaget.
Jag kunde inte få ihop tillräckligt med ledighet till att vara hemma med valp och måste ledsen ringa återbud.

Och började tänka om.
En vuxen hund skulle snabbare kunna anpassa sig till vår vardag och jag skulle inte behöva lägga tid på bebispassning.
Först kollade jag på pudelomplaceringar, men insåg att de var få. De som fanns kändes tvivelaktiga. Som inom alla raser finns olika typer av pudlar, något jag även erfarit på mina kurser. En bra hund brukar inte omplaceras om inte något väldigt drastiskt händer i livet. Så jag började titta vidare på andra omplaceringar.
Blocket var uteslutet. Även om jag inte vet några siffror så tvivlar jag inte på att det finns många oseriösa som annonserar där. Man kan ha tur att hitta en bra hund, men jag har inte råd att förlita mig på tur, speciellt som jag har en liten treårig tjej hemma. Jag måste vara säker på att få en bra hund.

Genom hundstallet via hundarutanhem och hundfrämjandet hittade jag till friends forever och trots att jag aldrig funderat på att ta en utländsk hund, blev jag intresserad. De hade precis den typ av hund som jag letade efter. Familjehundar utan problem men som hade raser som spaniel, retriever och bordercollie i sig.
Jag slängde iväg ett mail och fick ett telefonsamtal en timme senare!
Den hund jag varit intresserad av hade ett lite för svårt förflutet för mina ambitioner med tävling. Men jag fick berättat lite om de andra hundarna som fanns ute för omplacering. Och då hittade jag Amazon!

En liten skitig blandras collie/retriever troligtvis, men med en glad och positiv attityd till livet. Hon hade lämnats in på hundstallet på Irland när hon var 8 veckor för att avlivas/omplaceras, men nu, 3 år senare satt hon fortfarande där och friends forever hade bestämt att hon skulle pröva lyckan i Sverige istället.
Hon skulle komma till Sverige två dagar senare och hennes jourhem hade fått ett dödsbud och kunde inte ta henne.
Snabba puckar och det blev snabbt beslutat att vi skulle agera jourhem och så att säga "pröva" om vi trivdes med henne och sedan adoptera henne om allt kändes rätt.

Jag åkte två timmar med bilen för att möta upp de andra som också väntade på hundar. En lastbil från Irland som varit på väg i två dygn skulle komma till en rastplats och det kändes onekligen lite overkligt. Så här trodde jag aldrig att jag skulle skaffa hund.
När lastbilen kom efter en evighet av väntan plockades hundarna ut en efter en. Jag trodde att det skulle gnällas och skällas och eventuellt morras från hundarna, de måste ju vara stressade av den jobbiga situation de befann sig i.
Istället var det alldeles tyst.
Det enda som hördes var dunket av svansar. Jag kände mig helt gråtfärdig. Dessa hundar hade färdats bort från en säker död och hade av snälla människor fått en andra chans. En chans som de verkligen förtjänade! Alla verkade vara otroligt snälla hundar.
Amazon var mycket mindre än jag trodde. Pälsen var alldeles fet och skitig och stod rakt ut. Hon lät alla händer hantera henne, men var trött märkte man. Jag försökte rasta av henne i en skogsdunge, men skarsnön var jätteläskig, och koppel hade hon nog inte haft på sig så många gånger.
Jag lyfte in henne i hundburen i bilen och körde hemåt.
Inte ett knyst på hela resan hem.
Hemma väntade husse och lillan spänt på den nya hunden.
Eftersom hon var så skitig var en dusch nödvändig och välbehövlig. Men sen lät vi henne vara ifred och bekanta sig med miljön.
Redan första kvällen hade vi bestämt oss: hon skulle få stanna!
Vi blev väl kära antar jag, och förälskelsen har inte avtagit, hon är en fantastiskt go och trevlig hund.
Passar oss som handen i handsken.
Så jag kan inte annat än konstatera det som jag misstänkt länge: den rätta hunden skulle hitta mig till slut.
Toxic (som hon fick heta istället) är:

-följsam som en collie- utan att vara lika stor
-storlek som en kelpie- utan deras krav på att jobba hårt
-okomplicerad som en papillon- utan att vara lika liten
-intelligent som en pudel- utan den jobbiga pälsvården

Ja, vad ska jag säga?
Allt har en tendens att ordna sig till slut, och vi fann varann!