Jag läser i min hundbok:

"Tänk på att en gammal hund förändras och kan bli lite egensinnig, men den måste alltid respekteras sådan den är. Sinnesintrycken blir sämre, allting går långsammare och förståeligt nog tycker kanske hunden att den med ålderns rätt inte alltid längre behöver skynda för att göra som du säger. Med åldern kommer en värdighet som du inte får ta ifrån din hund!"

Jag har nog lite svårt att acceptera att Tindra faktiskt inte är någon unghund längre. Nu är hon 9 år, men fortfarande har hon mycket av galenpanna i sig.
Som igår när vi gick på ett gärde. Det stod en stor orange trafikkon längre bort. Eftersom hon ser lite illa, trodde hon nog att det var ett rådjur eller nåt(?), och hon rivstartade och studsade bort mot konen för att skrämma iväg den. Det hjälpte inte att jag skrek som en galning på henne, hon hade bestämt sig för att "ta hand" om läget.
Egensinnig?
Det är bara förnamnet.