En hund och en katt och deras vardag tillsammans med en djurtokig matte

lördag 29 augusti 2015

Oj vad tiden rusar iväg

Sitter och bloggar i skogen och så rusar en stor flat fram skällandes så både jag och Toxic får hjärtsnörp. Just i den här skogen är det tyvärr inte ovanligt. 
Vad gör ägaren till den hotfullt skällande gigantiska flaten? Jo, det som de flesta oansvariga hundägare gör; låtsas som ingenting. Hunden skäller och jag gormar på den, kastar kopplet på den, och är ivrigt påhejad av matten, som varken grälar på hunden eller tar tag i den. När hunden börjar känna sig lite förvirrad och osäker i situationen, ropar hon gullande på den så att de kan gå vidare. Ingen ursäkt över det som precis hänt. 
Det enda hon sa var: - är det en valp?
Vad f-n har det att göra med saken?
Jag har skrivit många såna här inlägg, men det är bara en droppe av alla incidenter jag varit med om och jag blir så trött. Ska det vara så svårt att ta tag i sin hund och be om ursäkt?
Jag skäms för dessa hundägares skull. Skäms!

Det var inte det här som bloggen egentligen skulle handla om. Jag tar det på ett annat inlägg. 

lördag 8 augusti 2015

Så sitter jag här nu, med Toxan vid min sida, uppe på "berget". Tindras och min favoritplats.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Hon borde varit här nu, tillsammans med oss. Jag ser hennes lufsande joggingstil framför mig. Nosandes på intressanta fläckar och avstängd från världen. I sin egen bubbla.

Jag satt återigen och tittade på gamla kort i går kväll och grinade tills mina ögon var svullna och röda.
Varför är ett hundliv så kort? Toxic är redan över 5 år nu. Snälla lev länge!

Hon och jag var och kvällsbadade igår. Trots att hon har simhud mellan tårna är hon inte överförtjust i att bada. Vi simmade några vändor ialla fall, första gången på hela sommaren som inte kroppen domnade bort.

Nu är semestern slut och jag har inte återvänt till jobbet. Nu är det plugg som gäller i drygt ett år. En förändring kommer sällan ensam. Nu när jag bara har Toxan är vardagen mycket lättare och jag har tid att studera. Många kanske tänker tvärt om, att det är när man pluggar som man har tid. Inte jag.
Nu blir det heltidsstudier istället för deltidsarbete och jag vill njuta av både utbildning och familjen, och jag tror jag hinner båda nu.

Jag känner av suget efter en till flockmedlem, men tror att det får vänta ganska länge. Sorg tar tid och att stressa fram nya relationer är inget för mig, det vet jag sen innan. Trots att det var 10 månader efter min golden Bellas död tills jag fick hem Tindra, hade jag jättesvårt att acceptera att Tindra var Tindra och inte en ny Bella. Tur att Toxic redan finns i familjen, annars hade hon obarmhärtigt blivit jämförd med Tindra, och det skulle bli knepigt eftersom två mer olika hundar är svårt att hitta.

Tindra fattas mig varje dag, ibland så att det skär i bröstet. Men vardagen är så mycket lättare nu, och fysiskt mår jag bättre. Jag hinner träna och ta hand om min kropp, jag får sova på nätterna och behöver inte stressa och ta ut två hundar på olika promenader, spåra och aktivera. Toxan är toppen på det, att vara nöjd med allt hon får, bara hon får vara med. Hon kräver inga stora insatser, är nöjd med det lilla.

Min mamma skulle passa Tox medan jag var i skolan, eftersom Lillan och husse fortfarande var kvar på landet. Sen fick jag höra att hon rymt genom en glipa i dörren och sprungit hem och lagt sig hos Purris på altanen. När mamma tog tillbaka henne och stängde dörren skällde hon tills hon fick gå hem och lägga sig i soffan i vardagsrummet som hon är van. Hellre ensam men hemma, än med sällskap borta!
Lite knepig är hon allt, men väldigt göllig ändå!

söndag 2 augusti 2015

Tox

Den här hunden alltså!
Hon är så otroligt fantastisk. Hon bara är, och sköter sig själv, håller sig alltid i närheten av mig, är snäll mot allt och alla, säger till när det är dags för frukost och middag och träningstid.
Sover med mig och Lillan, på den lilla fläck som för tillfället är ledig, annars makar hon åt sig så man märker knappt av henne där.
Jag hjärtar verkligen Toxic. Det gör vi hela familjen! Vem kan låta bli?

Gamla bilder...

...har jag grottat ner mig i.
För några år sen var jag hos Tindras uppfödare och fotade hennes 6-veckors valpkull.
Tindra var med och tyckte valparna var hemskt äckliga.
Det tyckte inte jag!
Snart är det dags att åter fota valpar, denna gång 4-veckors svarta korvar.
Ser så mycket fram emot att få snusa i pälsen och stryka de blanka bebisarna med händer som aldrig glömmer Tindras tjocka lockiga hårsvall.
 Vad ska det bli av dig lilla valp?
 
Tindra och Prisma var nästan jämnåriga.
Nu är båda borta.
Saknad är kärlekens pris.


Min starka, vackra Tindra, bara något år gammal.
Hennes alerta uttryck var så typiskt henne.
Det är så jag alltid kommer att minnas henne.