Nytt halsband!

Toxic har fått ett halsband i rött läder som matchar hennes koppel och päls. Snyggt va?!
Svindyrt, men förhoppningsvis kan hon ha det ett tag, och det är hon värd! Hon ser så snobbigt snygg ut i det.

Midsommar

...tillbringades på landet. 

Ljusa sommarnätter. 

Hundar på bryggan. 

 ...storslagen utsikt...

 ... Och en massa regn. Det blev några dagar inomhus, längtandes efter solen.

Djurtokig!

Mina stackars föräldrar hade det inte lätt...

Redan när jag var liten drogs jag till djur.

Jag vet inte varför, jag blir bara så varm och glad när jag ser djur.

 

Redan som fyraåring fick jag mitt första djur: den svarta lilla dvärgkaninen Sotis. Sen följde många djur efter honom. Men siktet var alltid inställt på HUND!

När mina föräldrar tröttnade på mitt tjat på hund som varat varje dag, året om, från 5 år till 8 år, gav de äntligen med sig och jag fick min efterlängtade hund, golden retrievern Bella.

Lustigt nog hittade jag ingen bild på oss två, däremot andra djurbilder...

 

Pudeln Hoppsan!

Min fasters hund.

 En främmande katt som jag försöker härma.

 Våra bekantas golden som var så snäll, Katinka.

Det var övervägande därför det blev en golden när vi väl skaffade en egen hund.

Rida på Skansen! Bland det roligaste som fanns.

På den tiden hade man tydligen inte hjälm. 

 Ett annat ridtillfälle på en ridskola.

 Sommarlov hos min farbror i Norrbotten.

Jag och brorsan fick varsin kalv att sköta om.

Min hette Petter.

Självklart satte vi koppel på och var ute och flängde med dem.

 Vår rara kanin Wilhelmina.

Hon sprang lös i trädgården på somrarna.

På kvällen hoppade hon in i buren själv.

Men en höst kom en räv förbi och tog henne.

Det var mycket sorgligt.

 Brorsan och jag fick åka hundspann i Jokkmokk en vinter.

Gissa vems idé det var?

 Under min uppväxt hade vi höns under två omgångar.

Under omgång två fick brorsan och jag en påskpresent av vår äldre syster:

Två små kycklingar som hon räddat undan från nån som köpt dem i en djuraffär.

Eftersom vi redan hade höns och hönsgård fick vi ta dem.

Vi var säkra på att det skulle bli tuppar av dem, men det blev två vita vackra leghorn-höns.

Siv-Gunnel och Savvoli.

Mycket bra äggläggare!

 Här försökte jag träna lite kaninhoppning med Wilhelmina, men det ser inte ut som det går någe vidare...

Förutom de här djuren hade jag också:
Undulaterna Maja, Pelle och Pelle och Pellerina (jag vet, invecklat)
Marsvinen Bonnie och Humlan (som för övrigt blev 8 år och rejsade runt i huset så mattorna skrynklade sig, min speciella älskling)
Hönan Frida och några andra höns
Och en hop med bortsprungna kaniner som vi hade tillfälligt tills de sprang vidare eller försvann, Nimbus och vad hette den där grå nu igen...

Enda anledningen till att jag inte har en hel farm nu är att husse stoppar mig (vilket är bra, han har ju ändå tillåtit två hundar och en katt) och att jag i vuxen ålder inser hur mycket jobb det är med djur. Min pappa lärde mig att har man skaffat sig ett djur är man skyldig att ta hand om det på bästa sätt tills det dör, annars ska man inte ha några djur.
Tack mamma och pappa för att jag fick växa upp med så mycket djur, att ni tog mitt intresse på allvar och lärde mig djurvett.

Liten bildbomb om ingenting egentligen

Jag har gått igenom mina bilder åratal tillbaka och hittade Tindragumman, precis i vår begynnelse.

Tror att hon är 1,5 år på de här bilderna....så länge sen...

 

 Smal och smärt!

 Och gaaaaaaalen!

 

Tindras första riktiga hundkompis: collien Bacchus, en tålmodig och snäll försiktig herre som blev av med en hel del halshår när den galna svartingen bet och bråkade.

På senare år har hon fått igen allt hon bråkade som liten.

 Bacchus gick bort för flera år sen, blev 14 år.

 

Husse, jag och Lillan åkte på en tredagars välförtjänt familjesemester UTAN hundar. Min mamma var hundvakt.

-Hundarna har varit helt hopplösa, suckade hon när vi kom hem.

Tindra hade som vanligt varit på rymmarhumör och behövts passas och kopplas precis hela tiden. Men även Toxic hade försökt att dra och fick även hon koppeltvång. Bara katten höll sig i skinnet men ingen av dem var speciellt glada.

Mamma förevigade trion. Muntra värre. De bara väntar och väntar på att flocken ska bli hel igen.

Mina tre musketörer<3 p="">



 En av ganska få bilder där jag själv är med. Mamma är fotografen, kortet taget förra våren tror jag. Toxic och jag var nya för varandra då, men se så trogen hon är!

Min klubb vill att jag ska hålla kurs i höst och jag har erbjudit mig att hålla en unghundskurs. Vi får se om det blir så eller inte. En del av mig är jättetaggad och vill inget hellre än att delge allt jag vet. Och en annan del känner stress över ytterligare ett måste på agendan.
Men vi får se, allt brukar ordna sig till slut, det är långt kvar till hösten!
Nu ska jag ut med odågorna, de pockar och pockar, VI VILL UUUUUUT! NUUUUUUU!

Istället för isglass...

Frysta märgben!

Skogens drottning heter...

Purris!

 Medans hundarna är styrda av koppel.

 Så här års vimlar det av djurbebisar. Vi har upptäckt en rävlya med små rävungar, sötast i världen! Men skygga så klart, och jag vill inte störa dem i onödan. Men jag undrar hur mamma räv tänkte när hon la boet mellan en motorcross-stig och en motortrafikled?

Lillan gillar att styla hundarna. När jag kom hem från jobbet såg Toxic ut så här:

Tankar om mentalitet

Jag brukar slösurfa på blocket och kolla hundar ibland. Inte för att jag ska köpa nån (gud förbjude) utan för att jag är intresserad över vilket utbud som finns och vad som säljs, och på vilket sätt. (Annonser där valpar reas ut "först till kvarn" och såna saker, hua jag ryser).

Där hittade jag igår en av mina kursdeltagares hundar. Den hunden som bet mig under en hanterings-övning. Jag var inte påträngande, hotande eller högröstad. Jag satt på huk en bit ifrån matten och hunden just för att jag såg att hunden tyckte det här var jobbigt. Jag satt på huk och småpratade med matten och ignorerade hunden, som PANG helt utan förvarning bet mig i ansiktet. Jag måste gjort någon rörelse med armen som gjorde att det smällde. Jag blev så paff.
Det blev inget blodvite, det var "bara" en markering från hundens sida, men ett väldigt farligt beteende.
Under kursens hela gång (fem tillfällen) hade den här hunden ett otrevligt beteende med utfall mot andra hundar och ett konstant skällande. Så här i efterhand skulle vi kanske sagt ifrån och bett dem avsluta kursen, men jag och min kollega var inte så säkra på hur vi skulle agera. Så hunden fick bete sig, fast på håll. Matten var ingen gröngöling utan hade haft hundar tidigare. Så jag tänkte att hon fick ta kursen som ett tillfälle att träna sin osäkra hund i grupp med andra hundar under säkra förhållanden.

När jag nu läser annonsen och förstår att de fortfarande har problem (1 år senare), men beskriver det som "vi inte längre har den tid och möjlighet för honom som han behöver" , "han har fungerat bra i familjen", "kan inte längre hantera hans vaktinstinkt", "behöver komma till någon som har erfarenhet av större hundar", "väldigt lättlärd och intelligent, men envis och kan lätt stressa upp sig", så upplever jag att de antingen inte säger hela sanningen, eller också tror att det är de som har gjort fel med honom och att han med en erfaren ägare skulle bli "normal".

Min upplevelse av den här hunden är att det är dålig avel. En hund med mycket dålig mentalitet som egentligen inte platsar här i samhället, och borde tas bort, både för sitt eget bästa (och omgivningens). Jag tror att det är ganska vanligt att uppfödare avsäger sig sitt ansvar och ofta skyller hundproblemen på den som äger hunden. "Fel uppfostran", "osocialiserad" eller "understimulerad". Inte fel på hundens psyke.
Min prio när jag själv kollar efter hundar (och katten)är i första hand mentaliteten. Det är därför jag föredrar lite äldre djur som redan är vuxna och "klara" i sin personlighet. En valp är ett oskrivet blad, även från en bra uppfödare. Även en planerad och väldokumenterad stamtavla kan innehålla "rötägg". En bra och ärlig uppfödare är A och O.
Att vara hundägare ska vara roligt, inte problemfyllt!
Alla jobbiga hundar som gör utfall är inte automatiskt av dåligt psyke, men jag ser skrämmande ofta dåligt avlade hundar, inte alltid med aggression som resultat, men med stress som är jobbigt både för ägare och hund.

Tindras uppfödare är ärlig. Kunnig. Ser till djurens bästa, inte till sitt eget bästa. Jag litar på henne.
Och jag blev så glad när jag fick köpa Tindra som har den stadigaste mentalitet jag nånsin stött på (det är helt sant).

Att leva med en mentalt ostabil hund är fruktansvärt jobbigt. Jag har kompisar som gör det och jag har gjort det själv. Min första hund, Bella, hatade barn och var väldigt osäker och tog hellre till tänderna än att vika sig. Men jag älskade henne ändå och lärde mig att undvika de situationer som jag visste att hon kunde tycka vara jobbiga.
Men aldrig mer. För att ha en hund man kan lita på gör ägandet njutfullt och roligt och man behöver inte ha radarn ute jämt.
En sån hund är Tindra.
Och en sån hund är Toxic.

Mina fina hundtjejer!
Lyckliga över att matte är tillbaka från semestern. Äntligen långa promenader i skogen igen.
Jag blev väldigt förvånad över att Tindra under min semester slickade av sig päls från sitt ben, ett stressbeteende hon brukat uppvisa när hon inte trivts med livet(när Toxic kom förra våren hände samma sak). Uppenbarligen saknade hon verkligen mig!
Hon är gammal, halvblind, halvdöv och senil, men hon glömmer inte bort mig i första taget... Jag har sån vånda över tanken på att hon snart försvinner från mig och att jag inte tillgodoser hennes behov tillräckligt. Hon förtjänar bara det allra bästa, hon har gett mig sitt bästa hela livet.
Nej, usch, nu blev det ett sånt där gråtinlägg, men vem är jag utan Tinsan vid min sida?

Toxic frodas och mår bra ialla fall. Hon börjar få mer och mer självförtroende och kan faktiskt vara lite "oförig" ibland. Men jag välkomnar att hon får lite mer egen vilja. En målmedvetenhet, ett driv. Det kommer jag ha nytta av i träningen sen!
Hon är ju så go, och jobbig kommer hon aldrig att bli. Jag har frågat mig själv hur jag ska kunna skaffa en ny hund efter Toxic. Nu när jag fått uppleva hur enkelt och smärtfritt det kan vara att ha hund. Jag har blivit bekväm och skulle inte orka med en "normal" hund igen.

Kvällsprommis med Huldis!

Det går inte att bli av med Purris när hon har bestämt sig för att följa med på promenad. 

Hon ska bara med!

I kväll gick Toxic och jag en liten runda, och katten hakade på...

Härlig vardag!

Jag och Lillan har varit bortresta i tre dagar. Under tiden har husse varit hemma med hundarna. 

Hur roligt och trevligt det än har varit på semestern så längtar jag alltid efter att få komma hem till det här:

En svart rumpa framför mig i en grönskande försommarskog.