En hund och en katt och deras vardag tillsammans med en djurtokig matte

torsdag 29 december 2016

Året 2016 som gått...


 Toxic har blivit klokare och ännu finare (om det ens var möjligt). Hon är barnens favorit och det är lätt att förstå varför. Hon är så mild och god och följsam. Vad skulle vi göra utan henne?
Jag har försökt öka på hennes leklust och använder mig mer och mer av lekbelöningar på promenaderna. Gamla håliga strumpor är favoritkampar och tennisbollar jagas efter med hög energi. Hennes ögon glöder när belöningspåsen tas fram där jag förvarar både godis, bollar, kampar och klädnypor att leta efter. Ett stort framsteg!
Möten med andra hundar är fortfarande märkbara, men oftast går det att kollra bort henne. Det som händer om det är en intensiv hund med utfallsbeteende som vi möter, är att hon ryggar och sjunker ihop. Hon verkar tro att hunden ska attackera henne. Vissa hundar går bättre än andra. Welsh springer spaniel går alltid bra. Dem har hon ett gott öga till. Stora mörka hundar är läskiga. Speciellt om de tittar på henne.

Vi har hållit oss friska under året!
Förutom katten då som under sommaren gav mig magsår och gråa hår och var inne för operation inte mindre än tre gånger från juni-augusti. Efter sista omgången med tratt och inomhusvistelse var vi båda två innerligt trötta på sjukdom och efter det har vi (peppar peppar) varit friska och sunda.
 Sommarlovet var långt och bra! Att studera har sina fördelar, all ledig tid hemma med djur och familj.
 Skogsmullen Toxic. Det är i skogen hon trivs allra bäst. Och när hon får vara nära sin familj! På gott och ont. Om vi vill semestra ensamma någon gång blir det problem. Hon blir olycklig och rymmer för att försöka hitta sin familj. Som tur är har vi oftast möjlighet att ha med henne.
 

 Toxans favorit; att ligga och sova i kökssoffan medan jag pluggar. Mysiga gamla hund!
Ett tillskott till familjen har det blivit så här i slutet av året. På sätt och vis i alla fall.
Vi har blivit medryttare till en shettis som vi sköter om och rider två dagar i veckan. Mysigt, lärorikt och en annan sorts familjemedlem än vad vi är vana vid. Hästar är stora. Annorlunda. Och väldigt roliga! Ser fram emot året som kommer att få lära mig mera. Toxic är med i stallet när vi rider ut i skogen. Det funkar bra. Hästen är hundvan och Toxic bryr sig inte alls.

Under året har jag hållit två kortkurser på brukshundklubben; en i koppelgående och en provapå kurs i spår. Men jag känner mer och mer att jag avvecklar hunderiet. Min glöd finns inte där längre. Inte glöden till tävling eller utveckling. Jag vill bara umgås och ha kul med min egen hund för husbehov. Blir fortfarande ledsen när jag ser en labbe. Jag undrar om Toxic är min sista hund. För att det gör så ont att mista dem. Antagligen kan jag inte leva utan hund, men smärtan är jobbig. Urjobbig. Men jag tror ändå att glädjen man känner medan man har dem övervinner smärtan. Tror i alla fall.

Hur hoppas jag att 2017 blir?
Att vi får vara friska.
Att jag får till en bra balans mellan jobb och fritid.
Att vi fortsätter vara medryttare och att jag får fördjupa mig i hästkunskap.
Att Toxic fortsätter vara den underbara hund hon är och att hon och jag utvecklar ännu mera lek och samarbete tillsammans.

onsdag 7 december 2016

Vardagen under vintern

Skolan är slut och jag har börjat jobba. Men jag har lyxen att bara jobba 50 % under vintern och ändå klara mig. Så rutinen nuförtiden är att efter lämning på skolan tar Toxic och jag en långpromenad tillsammans innan jag antingen åker till jobbet eller är helt ledig.
En dröm som jag njuter av varje sekund!
Toxic mår bra av den här morgonrutinen och kan sova gott under dagen och jag behöver inte ha dåligt samvete och stressa hem och gå i mörker på kvällen.
En annan förändring har också skett. Det är helt nytt, men idag ska vi för första gången åka till ett stall för att ta hand om en liten häst som vi blivit medryttare åt. Jag ska inte rida, men Lillan!
Två dagar i veckan ska vi tillbringa i stallet och då kan Toxic följa med! Hästen är hundvan och världens snällaste lilla shettis.
Vi ser mycket fram emot denna förändring i vardagen. Tur att Toxic är så lättsam, jag är inte ett dugg orolig att det skulle vara något problem för henne att vara med i stallet.

söndag 4 december 2016

Appropå...

....det jag skrev i förra inlägget...


onsdag 30 november 2016

Tindra

Snart två år sedan du lämnade oss.
Saknar dig fortfarande. Din envishet. Din trofasthet. Din humor. Dina ögon när du tittade på mig.
Men jag är så tacksam för att jag fick ha dig vid min sida i över 12 år. Du förändrade min värld. Fick mig att se saker på ett annat sätt. Sätta mig själv åt sidan. Utvecklas. Leva i nuet. Älska.
Jag tror ärligt att djur kan göra skillnad. Varför utnyttjar man inte det bättre? Inom vården. Inom äldreomsorg. Inom rehabilitering. Inom kriminalvården. I skolor. På förskolor. Vid daglig verksamhet för handikappade.
Ibland tänker jag att jag skulle göra det till mitt kall. Att ge mig ut och missionera. Visa vad djur är kapabla till att förändra inom oss.
Tänker på vårdhunden Livia som hjälper dödssjuka barn att känna glädje. Gråter en skvätt av både rörelse, hopp och förtvivlan. Att inte fler får möjligheten till samvaro med djur. Barn med svåra hemförhållanden som hamnar snett. Vad hade ett djur kunnat förändra?
Intagna på fängelser som får utbilda ledarhundar och servicehundar åt handikappade. Förändras de inuti av det? Jag är helt övertygad om det.
Jag och min dotter är så priviligerade att få möjlighet att ha våra djur. Utan dem skulle det kännas tomt. De väcker oss varje morgon innan väckarklockan ringer. De kan klockan. Tio minuter innan alarmet börjar ringa trampar de runt på våra magar, nosar oss i ansiktet, slickar oss på ögonlocken, purrar och buffar för att få igång oss. De kräver men de ger så mycket mer tillbaka. Jag fick själv växa upp med olika slags djur och nu får min egen dotter också göra det. Gör det henne mer empatisk? Helt övertygad om det.
Djuren är hennes vänner, syskon och vapendragare. "Utan djur dör jag mamma".
Jag känner samma sak.

söndag 27 november 2016

Lite hjärngympa

Jag har märkt på Toxic den senaste tiden att hon varit lite låg.
Snäll som alltid, men inte riktigt lika sprallig och glad.
Mitt dåliga samvete fick mig att hitta på nåt. Men vad?
Om Tindra var "fröken spåra" så är Toxic "fröken sök".
Hon uppskattar att få springa riktigt fort och jobba samtidigt. De senaste två åren har hon inte haft någon att rejsa och leka med och då är det ännu viktigare att få till springet i benen.
Jag började med att alltid ha med mig två tennisbollar på promenaderna. Samma tennisboll som jag hjärntvättade henne med redan i våras. Från att ha varit helt likgiltig blev hon bollförtjust.
De två bollarna gömde jag alltid vid något tillfälle under promenaden för att hon skulle få leta upp dem. Men efter ett tag blev det för lätt. Hon hittade dem hur jag än gömde dem eller hur långt bort jag än gick. Så nu har jag gått över till klädnypor! Tre små klädnypor har jag med mig ut och gömmer i mossa, under rötter eller uppe på berg. Och nu får hon jobba!
Även inomhus jobbar vi med klädnyporna.
Hon sitter och väntar medan jag går iväg och gömmer. Svårt men hon älskar det!
Sen blir det korv i utbyte. Eller hårda matkulor. Toxic är verkligen inte knusslig. Bara hon får jobba blir hon glad!

 Ibland hittar hon konstiga saker. Är detta fett från ett djur? Hua. Det är väl labben i henne som tittar fram...


Tindra Tindra... Kommer nog alltid att sakna henne...

fredag 4 november 2016

Ringar på vattnet...

(Bild från Friendsforever)
Det här är Baker från Friendsforever. En bordercollie/springerspaniel/labrador-korsning.
Tack vare Toxic så har en moster till husse valt att adoptera istället för att skaffa valp.
Toxic och Baker träffades förra helgen och vilken mysig hund! Ett år, valpig och glad och obekymrad över Toxics reserverade och avvaktande beteende. Hennes morrningar och sura läppar brydde han sig inte om och efter hans ihärdiga lekinviter började de till sist leka. Efter Tindras bortgång för snart två år sen har inte Toxic haft någon att leka med. Förutom Fritiof ibland.
Men jag tror att Baker och Toxic kommer bli goda vänner! De har lite lika personlighet, fast Baker är mer obekymrad. Toxan är mer reserverad. Men båda är väldigt snälla hundar, goa och tillgivna och glada. Finns inget ont i dem. Lagarna på Irland står inte på hundarnas sida, och så länge inga lagförändringar sker kommer läget med oönskade hundar finnas kvar. Men nu är de här två i alla fall i älskande hem!

fredag 7 oktober 2016

Vi lever!

Och vi har det bra.
Toxic älskar sin massage.

 Och älskar Tindras gamla valpdummie! Mjuk och skön för tänderna.
 Hon blir bara spralligare och spralligare, och mer och mer krävande. Helst skulle hon vilja träna konster och gå spår vareviga dag.
 Sen i juni har katten gått med tratt tre gånger! Två gånger på grund av slagsmål med annan katt, och en gång på grund av att hon slet upp en skada på benet och behövde sy.
Nu är hon hel och kry igen, men usch vad det var jobbigt när hon inte mådde bra.


 Toxic har fantastisk på- och avknapp. Hemma är hon lugn som en filbunke. I skogen rejsar hon och spårar och jobbar som den värsta polishund!



Jag höll en endagars spårkurs i september i stället för belöningskursen som blev inställd. Den blev rolig med ambitiösa kursdeltagare och hundar som med sina olika åldrar och raser fick olika utmaningar. Spåra är så himla kul! Önskar att jag kunde göra det lite oftare...

Nu när kylan börjat komma märker jag hur ambitionsnivån sänks. Det är inte lika roligt att gå ut och vara kreativ när man fryser och det regnar...

tisdag 30 augusti 2016

Those were the days...

En gammal bild från 2013 då Toxic var nyanländ sedan några månader. Hennes blick är helt förändrad nu tycker jag. Hon ser orolig ut om man jämför med tanten bredvid.
Utan Tindra hade inte Toxic varit den hon är idag...

fredag 12 augusti 2016

Min belöningskurs är inställd...

... på grund av för få anmälningar. Så trist tycker jag.
Men det är efterfrågan som styr och folk vill ha temakurser och valpkurser. Det är synd att inte folk förstår att belöning och lek är grunden till det andra. Utan bra belöningar och relation kan man inte förvänta sig att få en bra inkallning eller att hunden ska vilja lyssna vid hundmöten.
Men men.
Det blir nog en annan kurs för mig längre fram och hoppas att det anmäler sig tillräckligt många för att jag ska kunna genomföra den.

måndag 8 augusti 2016

Tillbakablickar och utveckling

Min kära byracka, fyra år har gått mellan bilderna.
Amazon försvann, och blev en Toxic istället.
(bilderna från Friendsforevers hemsida)


Amazon på Irland, 2 år 2012

Toxic 6 år 2016



Amazon på Irland, 2 år 2012



Toxic 6 år 2016

Ett av mina galnaste och minst planerade beslut, att ta en helt okänd hund till mitt hem, men också ett av de bästa besluten jag tagit.
Hon är en riktig pärla!



torsdag 4 augusti 2016

Sommarlovet snart slut!

Nu har jag bara en helg kvar, sen börjar skolan igen efter ett helt sommarlov! Det har varit underbart!

Toxic har varit min ständiga följeslagare, varit mig otroligt trogen. Trognare hund får man leta efter. Fem dagar i sängen med halsfluss och feber och hon lämnade knappt min sida för att gå ut och kissa. Det känns som vi börjar hitta varandra på djupet. Även om jag tänker på Tindra varje dag, börjar jag bli riktigt förälskad i Toxic. Hon är så mjuk och go och otroligt snäll. Nästan för snäll ibland.

När vi varit i sommarstugan och behövt lämna henne inne, har hon rymt ett par gånger. Trängt sig ut igenom fönster och dörrar som den värsta utbrytarkung. Sen sitter hon på uppfarten och väntar när vi kommer hem. Hopplös men underbar!

Hon har simmat i havet, och börjat hämta dummies. Små små steg av utveckling åt rätt håll. Badgalen är hon inte, men i värmen tror jag hon tyckt att det varit ganska skönt att svalka sig.

Att hon är hårt fäst vid mig märktes när vi var ute med båten på sjön och hade ankrat vid en ö. Hon och de andra var på land men helt plötsligt hade hon lyckats ta sig upp i båten där jag låg. Den flöt en bit ut från stranden. Hur hon bar sig åt vet ingen, men plötsligt var hon bara där balanserandes på kanten innan hon vigt hoppade ner i båten och la sig, blöt men nöjd, vid min sida. En älskad liten galning.

SM i lydnad besökte vi också, första gången för oss båda. Två hela dagar med social träning för Toxics del, en oerhört nyttig och välbehövlig träning, och en inspirationsboost för mig. Vi kommer inte tävla på den nivån, men det är en njutning att se alla superlydiga hundar. Hundar precis överallt, så till slut orkade inte Toxic reagera på alla utan gav upp och slappnade av efter ett slag. Hon kunde till och med leka och kampa med mig. Hämtade sin boll och nosduttade i handen på mig samtidigt som hundar passerade runt henne. Nu märker jag faktiskt skillnad vid hundmöten. Hon är lite mer avslappnad. Helt oberörd kommer hon nog aldrig att bli men jag vill att hon ska kunna passera utan att känna sig rädd. Lite ängslig, men inte rädd. Det vill jag hjälpa henne med.

Hon har fått springa bredvid moppen och vi försökte maxa henne. Moppen gick 35 km/h och Toxic sprang inte fullt. Jag är helt övertygad om att hon har vinthund i sig. När hon sträcker ut är det en fantastisk syn. Det ser så lekande lätt ut och hon flyger fram.

tisdag 5 juli 2016

Inte så slöa som det verkar

Nu har jag läst igenom i stort sett hela bloggen, ända från starten 2009 då jag var väldigt aktiv med Tindra, genom småbarnsår med lydnadstävlingar och spårning, till Toxics inträde i familjen.
Vad mycket hundträning jag har hunnit med! Tur att det finns dokumenterat för mycket ramlar bort ur minnet märker jag.
Även om jag inte tränar så målmedvetet eller tävlingsinriktat längre, lägger jag ändå ganska mycket tid på djuren. Vi umgås mycket och tätt och det är också gynnande för relationen. Anledningen att det inte syns på bloggen stavas instagram. Jag har låst konto där så jag ska försöka bli bättre med att uppdatera bloggen, men jag lovar ingenting.
Jag har haft privilegiet att ha mycket hemmatid det här året jag studerat. Men i slutet av augusti kommer det bli förändrat med praktik på heltid och sen utfasning i arbetslivet, men jag är oerhört tacksam för det här året. Jag har kunnat rehabilitera mitt stressade sinne tillsammans med hunden, katten och dottern.

Toxic älskar att vara i skogen. Fria och lugna strövar vi tillsammans.
Jag skulle behöva lägga mer spår till henne, hon är en riktig naturbegåvning. Lugn och metodisk vid spårarbete. Om jag ska jämföra henne med Tindra så har hon inte samma driv framåt i spåret utan är mer lättstörd av annat. Men hon är extremt noggrann. Hon älskar att få leta kottar som jag kastar ut. Där är hon grymt bra. Det räcker med att jag hållit kotten i handen i någon sekund för att hon ska kunna hitta den i en hel hög av kottar. Det slår aldrig fel, jag får alltid rätt kotte tillbaka i handen. Det får mig att fundera på att gå en nosework-kurs med henne. Det skulle passa henne tror jag. Nackdelen med att vara student är att ekonomin blir sämre, så det får nog vänta till bättre ekonomiska tider.

 Katten verkar äntligen (peppar peppar) ha läkt ihop i benet och är keligare och socialare än någonsin. Jättebusig och lurig. Jag tror att precis som Tindra var galen, är kattens personlighet madness. Och jag älskar henne till månen och tillbaka.
 Du och jag, vännen!
 Älskade kattkräk!
 Jag försöker steppa upp träningen med Toxic nu, jag ska nämligen hålla en hundkurs i slutet av augusti, det var nog två år sen sist om man inte räknar kortkurserna på en dag i taget som jag haft. Nu blir det fyra tillfällen och temat är belöningar! Känns ju som att man själv bör ha en hund som tar belöningar då, lite lättare att kunna visa om ens egen hund kan övningarna man lär ut. Men det är bra att vi får ett konkret mål att jobba mot för det behöver vi!
En av sakerna jag testat är att få henne bolltokig! Hon har ju ingen jaktinstinkt alls, så när jag kastar en boll tittar hon på den och nosar på något intressantare eller går och lägger sig. STOR utmaning. Nu har jag hjärntvättat henne så pass att hon i alla fall springer och hämtar bollen och lägger den i min hand i utbyte mot godis. I förlängningen hoppas jag att hon förknippar bollen så starkt med välbehag att den i sig själv blir en belöning. Men vi är på god väg i alla fall!

lördag 25 juni 2016

Hulda, Hulda...

Det gick inte så bra med Huldas ben...
Efter någon vecka utan tratt började benet svullna upp och vi fick åka in igen. Benet var fullt med var och det blev operation igen.
Nu är vi inne på tredje veckan med tratt och Purris och jag har för länge sen tröttnat på den här cirkusen. Men hur förklarar man för en katt att det är för hennes eget bästa?
Vid rengöring av såren morrar och fräser hon. Det gör väl ont, men hon gillar inte heller att bli fasthållen. Hennes stubin är riktigt kort nu, hon är riktigt missnöjd över tillvaron. Inte får hon gå ut heller...

torsdag 9 juni 2016

uppdatering från sjukstugan


Katten mår bra, har gjort sina dagar med tratt och fångenskap och är så lycklig över sin återfådda vardag och frihet och är extra kelig och sällskaplig. Hon kan halta lite ibland, men tror att det mest beror på att hon vid ett obevakat tillfälle hoppade ut genom en glipa i köksfönstret med tratt och allt för att hon längtade ut så mycket. Det borde ge sig inom några dagar...

Toxic har inga knölar, mår bra och har skrapade tänder så att hon skulle kunna göra reklam för tandkräm utan att skämmas.

Jag har haft ett kurstillfälle på klubben där jag hållit "gå i koppel" som gick bra.

Så.

Nu är allt stabilt och under kontroll.

-Stugsemester med hund inbokad och kattvakt bokad hemma.

-Ridläger utan hund inbokad.

-SOMMARLOV med många lediga dagar inbokad!





söndag 29 maj 2016

Hulda sjuk

I fredags kunde inte Purris gå. Hon haltade fram längsmed uppfarten när jag skulle iväg på morgonen. Vad hade hänt?
Det var bara att ringa återbud för mig och ringa veterinär för Hulda.
Tre veterinärer hade fullt, den fjärde hade akutmottagning och kunde ta emot oss direkt. Tack och lov, för jag visste inte hur allvarligt det var. Hon morrade vid varje steg, smög och gömde sig under sängen och hade helt klart väldigt ont. Hon hade ju varit inne under natten, så påkörd kunde hon inte vara. Kvällen innan hade hon varit ok.

Jag packade ner henne i en kartong, transportburen var alldeles för liten för henne med hennes smärta. Många tankar snurrade i huvudet... Skulle hon komma hem igen eller var det en skada de inte kunde göra något åt? Tänk om hon brutit ryggen eller ett ben?

Vid undersökning hos veterinären konstaterades flera ingångshål av kattbett i hennes vänstra ben och hon reagerade kraftigt vid beröring där. Kattbett? Jag som trodde att hon brutit ryggen allra minst blev väldigt lättad över att det "bara" var kattbett. Men för att få bukt med det måste hon operera in dränage och spola rent de infekterade såren. Hua.

Men jag lämnade henne i goda händer och kände mig betydligt gladare. Ingenting är ju säkert än, men hon har blivit mycket piggare efter operationen. Tre slangar i benet, tratt och medicin. Om några dagar ska dränagen bort, och kragen ska behållas på i ytterligare fem dagar.

Plötsligt händer det, som de brukar säga.... Man är aldrig förberedd, helt plötsligt kan det vara slut. Jag är så glad att jag kom in med henne i tid, hade försäkring och pengar och en katt med bra fysik och vilja. Än är det inte helt klart som sagt, men slipper hon infektion och kan behålla tratten på tiden ut så har hon goda chanser att bli återställd. Tänk vad ett katt bett kan ställa till....

Speciellt utekatter lever ju farligt. Många faror lurar och jag trodde inte att en annan katt skulle kunna göra henne så dålig...

lördag 23 april 2016

Toxics knöl beter sig väldigt konstigt, går upp och ner i storlek... Hon är pigg och glad ialla fall och det är huvudsaken!

onsdag 20 april 2016

Toxic har hux flux fått en knöl under ögat, unjefär samma storlek som en vindruva. Knölen ska tas bort om två veckor och sen vet jag inte vad som händer sen. Tindra hade en stor knöl på låret som vi opererade bort två gånger och som kom tillbaka. Men det var en ofarlig fettknöl. Jag hoppas att Toxans knöl också är det. Orkar inte tänka att det skulle vara något annat. Det tar jag då i så fall.

tisdag 12 april 2016

Vårpromenad med rådjur

Det är så underbart att gå promenad med Toxic.

Igår blev det en riktig långpromenad där vi var helt ensamma i skogen, inget som störde upplevelsen. De enda vi såg var tre rådjur. Vinden måste legat åt andra hållet för helt plötsligt stod vi bara femton meter från rådjuren. De såg lika förvånade ut som vi, och vi stod länge och tittade på varandra. Flera minuter i skogens vårljud av kvittrande fåglar och stilla vindsus. Tills en råbock började ropa på sina damer bortifrån en bergsknalle. Då gick vi vidare, rådjuren åt ena hållet och vi åt andra, Toxic i hasorna på mig. Hon skulle aldrig jaga djuren, hon har det inte i sig och jag kan bara njuta av allt runtomkring mig i naturen, behöver inte vara orolig för vad hunden ska hitta på... Nu när det dessutom är extra känsligt med alla djurbebisar i skrymslen och vrår i skogen. 

Sen gick vi hem och somnade båda två nästan på en gång fast klockan bara var strax efter åtta. Frisk luft och skog och lugn och ro, det är harmoni i kropp och själ det...

tisdag 22 mars 2016

Toxic har fyllt 6 år!

Inte klokt vad tiden går fort!
Det är tre år sen hon kom hit från Irland, smutsig, rädd, avstängd och ovan vid precis allting. Nu hänger hon med oss överallt, och älskar att få vara med.

Vi firade med prinskorv och märgben, och matglad som hon är tackade hon inte nej.

Hon är en så vänlig liten själ, vill alltid vara till lags.

I maj ska jag hålla en kortkurs i koppelgående. Måste nog börja träna själv inför det, Toxic går så mycket bättre lös än i koppel...

Hon är fortfarande låg och avvaktande mot främmande hundar, med ett undantag som jag märkt; Welsh springer spaniel. När hon ser en sån brun och vitfläckig spaniel spetsar hon öronen, svansen åker upp och hon drar för att komma fram till hunden! Måste vara något från det förflutna, för här har vi aldrig umgåtts med welshar. Skillnaden i reaktion är väldigt tydlig.
Welsh: glad!
Alla andra hundar: hukande och avvaktande.
Intressant iakttagelse tycker jag...