Det är tre år sen hon kom hit från Irland, smutsig, rädd, avstängd och ovan vid precis allting. Nu hänger hon med oss överallt, och älskar att få vara med.
Vi firade med prinskorv och märgben, och matglad som hon är tackade hon inte nej.
Hon är en så vänlig liten själ, vill alltid vara till lags.
I maj ska jag hålla en kortkurs i koppelgående. Måste nog börja träna själv inför det, Toxic går så mycket bättre lös än i koppel...
Hon är fortfarande låg och avvaktande mot främmande hundar, med ett undantag som jag märkt; Welsh springer spaniel. När hon ser en sån brun och vitfläckig spaniel spetsar hon öronen, svansen åker upp och hon drar för att komma fram till hunden! Måste vara något från det förflutna, för här har vi aldrig umgåtts med welshar. Skillnaden i reaktion är väldigt tydlig.
Welsh: glad!
Alla andra hundar: hukande och avvaktande.
Intressant iakttagelse tycker jag...
