En hund och en katt och deras vardag tillsammans med en djurtokig matte

onsdag 20 januari 2010

Bloggpaus


Jag kommer inte att skriva lika ofta i bloggen framöver, de som känner mig vet varför...


Men jag vill tacka för de som har följt min blogg, och jag hoppas att jag inspirerat någon och roat någon med Tindras påhitt och hyss.

Hundar är livet!


Planerna för våren/sommaren är att vi ska ta vår sista 1:a i öppen klass viltspår så att vi ÄNTLIGEN kan få vårt championat, och att vi i alla fall ska starta i lydnadsklass 2, förhoppningsvis med ett förstapris som resultat.

Man måste ha höga mål!


Njut av era fyrbenta vänner, vi kanske ses någon gång!

måndag 4 januari 2010

Världens lydigaste - eller olydigaste?

Tindra har två sidor- en superlydig- och en helt olidligt ouppfostrad och olydig sida.

Härom dagen var jag och svärföräldrarna, Tindra och Speed ute på en härlig långprommis i solen och snön. Och Tindra var som en dröm!
Såå lydig och följsam, lydde min minsta vink, gick vid min sida när vi mötte folk och andra hundar.
Två av varandra helt oberoende personer kommenterade henne:
Det var en kvinna med en stretande schäfer som imponerande sa: - Hur får man dom så lydiga?
Jag bara myste och svarade: - Mycket träning!!!

Sen var det en gammal tant som vi mötte, och hon frågade om hon fick klappa Tindra för att hon tyckte att hon var så fin!
Då blir man så glad!
Jag tycker själv att hon är fin, men när andra säger det måste det betyda att hon verkligen ÄR det!

Sen kom dagen efter...
Svärmor tog Tindra på en långpromenad ( visserligen i koppel, men ändå ), på säkert en timme på morgonen, och sen åkte vi allihop för att städa ur det allra sista ur vårt gamla hus.
Alla var så upptagna med att städa och plocka att vi inte förrän vi skulle börja åka hem insåg att Tindra var BORTA!
Visslingar och rop ledde ingenstans så det var bara att ringa polisen.
Vi är tjenis med dem i växeln vid det här laget, och det är så PINSAMT.
De hade inte ringt någon om upphittad labbe, så vi satte oss i bilen och åkte planlöst omkring och frågade folk om de sett något.
Efter bara fem minuter ringde en familj som hade hittat henne!
De bodde 1 km bort, på andra sidan järnvägen!
Hon måste ha knatat på bra för att hinna så långt. Jag hade aldrig kunnat gissa att hon skulle gå åt det hållet.
Tur att det finns snälla människor!

Så vi åkte dit och hämtade henne.
Familjen hade själva en svart labbe och Tindra hade jättekul med den i deras trädgård.
Vilken belöning för rymningen...
Tydligen hade flera vuxna försökt att fånga henne, men det var två små tjejer som till slut kunde locka med henne in i trädgården.
Skulle vara kul att se hur Tindra bar sig åt för att inte bli fångad...

Nu börjar jag misströsta att få ordning på hennes rymningar.
Måste kanske kontakta en hundpsykolog eller djurmedium för att få reda på vad det är för fel, varför hon rymmer hela tiden och inte skäms för det heller.
Husse tycker att vi bara ska sätta upp ett bra staket, så är problemet löst.
Så kan man ju också göra.

Jag tar tacksamt emot tips och ideer om hur jag ska tackla problemet.
Hon får motion, stimulans och sällskap och är ju hur lydig som helst i alla andra situationer. Det är bara när jag släpper kontakten och kontrollen som hon försvinner.

Men den här gången gick det bra.
Slutet gott, allting gott!

Bild på fina Speed i sitt rätta element- SNÖ!