En hund och en katt och deras vardag tillsammans med en djurtokig matte

torsdag 29 september 2011

Hur gick det till när vi skaffade Hulda?

Jo...
Efter en omvälvande valp och unghundstid med Tindra gick det inte många år innan jag började känna suget efter något nytt att sätta tänderna i.
Vi kontaktade vår uppfödare och meddelade att vi var intresserade av en valp efter Tindras mamma som skulle ha en kull under våren.
Tyvärr gick hon tom.
Eftersom jag ville ha en valp efter just den tiken bestämde jag mig för att vänta.
Och under den pausen kom jag fram till att jag inte ville ha en hund till.
Varför utsätta sig för ett nytt valpmonster när jag precis fått ordning på odågan jag hade hemma? Två hundar är dubbelt så mycket jobb också.
Eftersom flera av mina arbetskamrater hade katter som verkade helt underbara, blev jag så nyfiken på vad det var för djur. Jag hade aldrig haft katt, trodde att jag var allergisk. Men efter att jag träffat flera katter som jag inte reagerat på började jag känna mig hoppfull. Jag kanske inte var allergisk trots allt?
Så jag började småkika på nätet efter olika alternativ. ( Husse var ännu inte invigd i min plan )
På blocket blev jag beklämd över antalet annonser som kom in varje dag. Kattungar i mängder för inga pengar alls. Det märktes att folk bara ville bli av med dem.
Ville jag gynna den marknaden?
Nej.
Dessutom ville jag ha möjligheten att kunna lämna tillbaka katten om jag nu skulle visa mig allergisk mot den.
Då hittade jag Akutgruppen. Där hade de hemlösa katter som behövde ett nytt hem, och det var allt från stallkatter, vildkatter, katter där husse dött eller kattungar som hittats i en kartong på en parkering. Här hade jag chans att hjälpa en katt i nöd och samtidigt få ett nytt husdjur.
Katterna bor i jourhem och kan därmed studeras i hemmiljö, så att man ser deras personlighet.
En liten bild och en text som beskriver kattens temperament och önskemål om hur nya hemmet ska vara finns på hemsidan.
Jag tror jag gick igenom alla katterna (tyvärr var de många), men det var en annons som stod ut, som jag fastnade för direkt. Den här:http://www.akutgruppen.com/index.php?menuitem=530&id=651.
Det jag fastnade mest för var att " Hulda tycker om hundar" - inte bara "hundvan" som det stod i flera andra annonser.
Eftersom akutgruppen verkligen vill att katterna ska få bra hem så förskönas inte annonserna.
Hulda är precis så fantastisk som det står!
Efter flera månaders övertalningskampanj av husse kunde jag kontakta Huldas jourfamilj och vi åkte och hälsade på.
Hulda var inte speciellt imponerad av Tindra första gången. Gick rakt fram till den "jagakatt- ivriga hunden", nosade henne rakt i ansiktet och gick därifrån med svansen i vädret. Så jäkla cool!
Vi hälsade på två gånger för att verkligen känna efter om vi kunde passa ihop och för att känna om jag kände någon allergi, men allt kändes bra! Förutom att Hulda morrade åt mig när jag lyfte upp henne, hon gillar inte främlingar :-). Men det fick mig bara ännu mera kär i henne. Hon har verkligen personlighet, ingen sätter sig på henne i första taget. Trots att hon levt under svåra förhållanden i början av sitt liv märks det inte. Hon är den snällaste och trognaste, tryggaste, mysigaste katt som finns.
Jag är så glad för att jag fått lära känna henne.
Snart har vi haft henne i 4 år! Det har gått så fort, varje dag hittar hon på hyss och bus.
På bilden är hon inte arg, hon gäspar!

söndag 25 september 2011

Vi är sjuka.
Jättetråkigt.
Bebis och jag tävlar i att vara snorigast och att ha högst feber.
Husse mår lite bättre, men inte mycket.
Igår fick jag leja bort promenaden till min mamma, så Tindra är inte glad.
En som inte heller är nöjd över situationen är katten.
Hon är urjobbig.
Bråkar och busar, jamar och springer runt, väldigt rastlös.
Hoppas vi blir friska snart...

torsdag 22 september 2011

Tindra 5 månader!

onsdag 21 september 2011

Historien om hur vi skaffade Tindra

Jag var 23 år och pluggade. Husse var hemma på dagarna och därför passade det bra att äntligen förverkliga drömmen om en egen hund.
Bella, familjens golden retriever, hade dött ett halvår tidigare och det var väldigt tomt utan hund.
Men det var inte lätt att komma överrens med vad vi skulle ha för ras.
Husse ville ha en schäfer eller rottweiler (typiskt killar), och jag ville ha något mjukare, barnvänligare, typ golden, spaniel eller pudel.
I flera månader bråkade vi om detta, tills husse en dag kom på: Labrador!
"Den ser typ ut som en rottis, men är mjukare. Men den måste vara svart!"
Jag tyckte egentligen att labben var lite tråkig, tjock och matfixerad och inte min drömras precis, men jag blev så glad över att vi äntligen kommit ur låsningen rottis-pudel att jag genast började leta efter valpkullar på labradorklubbens hemsida.
Så långt var det bra.
Men sen kom bakslagen.
Ingen ville sälja till en ung studerande som inte haft "egen" hund tidigare. Bella hade ju varit hela familjens hund. De flesta sa det inte rakt ut, men jag märkte att så fort jag sa min ålder var jag inte intressant som valpköpare längre.
Nu förstår jag så väl hur de tänkte, det är ett ENORMT stort ansvar att skaffa hund, men för mig då som var så hundsugen att det skrek inom mig, var det väldigt frustrerande. Jag menar, jag visste ju att jag var seriös, men det är svårt att övertyga någon på telefon att man verkligen är det.
Jag hade säkert ringt fem olika kennlar och fått nobben då jag förtvivlat frågade den sista om hon inte hade fler kullar på gång, eller kände någon som hade en kull, eller visste något om någon hund överhuvud taget, då det motvilligt kom fram att en kollega till henne hade fått tillbaka en 5 månaders tikvalp, svart.
Jag fick numret och fick kontakt med en minst lika skeptisk uppfödare som de tidigare, men hon gick ändå med på att vi skulle komma och titta.
Husse och jag åkte och tittade och blev kära direkt, båda två.
Vi möttes av en flock svarta labbar (och en gul) och en lite mindre svart med vågig sammetspäls. Den lilla pluttan kom fram till oss direkt och var social, lekte med de andra hundarna och somnade sen i ett hörn på altanen.
Uppfödaren spände ögonen i oss och sa: -Det är viktigt att den här hunden inte behöver byta hem någon mer gång, det klarar hon inte.
- Har ni någon som kan passa hunden om ni skulle behöva?
- Hur löser ni dagarna, vem är hemma?
-Har ni tänkt träna någonting med henne?
- Hur bor ni?
Frågorna pepprade och jag försökte svara så bra jag kunde.
Till sist sa hon att vi kunde få köpa Tindra, som den lilla svartingen hette. Vi skulle fundera över natten och höra av oss dagen därpå.
Men redan i bilen på väg hem var vi säkra: - Henne ska vi ha!
Så dagen därpå var vi och hämtade hem henne. Hon var cool och satt i mitt knä fast hon var ganska stor.
Uppfödaren stod på uppfarten och grät: - Åk nu, annars kanske jag ångrar mig!
Så vi körde fort som attan. Jag var så lycklig!
Vi har haft bra kontakt med uppfödaren under alla år, och jag känner mig stolt över hur bra jag lyckats med Tins. Det hoppas jag hon tycker också!
Men året som följde var både roligt och jobbigt, men det är en annan historia...

söndag 11 september 2011

Söndag: Korvgrillning!

Idag blev en riktigt feel-good dag med korvgrillning på berget på schemat. Bättre kan man inte få det anser jag!
Hela familjen var med, Husse, Bebis, Tindra, Hulda och jag.
Tinsan och Purris åker bak i hundburen tillsammans. Funkar jättebra! Eftersom vi ganska ofta åker bort till berget, är katten förväntansfull när hon får åka med i bilen.
Tindra låg troget vid elden och gjorde sig så söt som möjligt för att kanske få en korvsnutt.
Jag la ett stort korvsök/spår som blev populärt, hon gick och letade länge.
Bebis och jag gick och letade svamp, och Husse fick passa elden. Purran gick sina egna vägar men höll sig hela tiden i närheten.
Vips, så hade 3 timmar gått!
Vi var så trötta när vi kom hem att vi gick och la oss fast klockan var ett på dagen. Sen sov vi bort eftermiddagen och vi luktar fortfarande som böcklingar, men det var det värt!
Imorgon väntar dagisinskolning och städning av vinden hemma. Urk.

fredag 2 september 2011

Häromdagen åkte vi till "vårt" berg. Hade med mig en filt och la ut den i skogen. Sen låg jag och tittade på trädkronorna i en timme medans Bebis sov och katten och hunden roade sig själva.
En barnvisa snurrade i huvudet på mig. Den är från Klas Klättermus:
... "Det är så skönt att leva när man får roa sig. Men arbeta och sträva det roar inte mej, faderullanlej."