Tårarna bränner bakom ögonlocken. Hon borde varit här nu, tillsammans med oss. Jag ser hennes lufsande joggingstil framför mig. Nosandes på intressanta fläckar och avstängd från världen. I sin egen bubbla.
Jag satt återigen och tittade på gamla kort i går kväll och grinade tills mina ögon var svullna och röda.
Varför är ett hundliv så kort? Toxic är redan över 5 år nu. Snälla lev länge!
Hon och jag var och kvällsbadade igår. Trots att hon har simhud mellan tårna är hon inte överförtjust i att bada. Vi simmade några vändor ialla fall, första gången på hela sommaren som inte kroppen domnade bort.
Nu är semestern slut och jag har inte återvänt till jobbet. Nu är det plugg som gäller i drygt ett år. En förändring kommer sällan ensam. Nu när jag bara har Toxan är vardagen mycket lättare och jag har tid att studera. Många kanske tänker tvärt om, att det är när man pluggar som man har tid. Inte jag.
Nu blir det heltidsstudier istället för deltidsarbete och jag vill njuta av både utbildning och familjen, och jag tror jag hinner båda nu.
Jag känner av suget efter en till flockmedlem, men tror att det får vänta ganska länge. Sorg tar tid och att stressa fram nya relationer är inget för mig, det vet jag sen innan. Trots att det var 10 månader efter min golden Bellas död tills jag fick hem Tindra, hade jag jättesvårt att acceptera att Tindra var Tindra och inte en ny Bella. Tur att Toxic redan finns i familjen, annars hade hon obarmhärtigt blivit jämförd med Tindra, och det skulle bli knepigt eftersom två mer olika hundar är svårt att hitta.
Tindra fattas mig varje dag, ibland så att det skär i bröstet. Men vardagen är så mycket lättare nu, och fysiskt mår jag bättre. Jag hinner träna och ta hand om min kropp, jag får sova på nätterna och behöver inte stressa och ta ut två hundar på olika promenader, spåra och aktivera. Toxan är toppen på det, att vara nöjd med allt hon får, bara hon får vara med. Hon kräver inga stora insatser, är nöjd med det lilla.
Min mamma skulle passa Tox medan jag var i skolan, eftersom Lillan och husse fortfarande var kvar på landet. Sen fick jag höra att hon rymt genom en glipa i dörren och sprungit hem och lagt sig hos Purris på altanen. När mamma tog tillbaka henne och stängde dörren skällde hon tills hon fick gå hem och lägga sig i soffan i vardagsrummet som hon är van. Hellre ensam men hemma, än med sällskap borta!
Lite knepig är hon allt, men väldigt göllig ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar