Sleepover hos Fritiof

Förra helgen fick Toxic och jag lite egen tid med varandra.

Vi lämnade resten av familjen hemma och åkte till Fritiof med matte för en semesterhelg tillsammans.

Så skönt att både kunna koppla av och njuta själv samtidigt som hunden får träning.

Att inte behöva skynda hem utan i lugn och ro umgås.

Att få prata klart utan avbrott.

 

Jag undrar vad Fritte säger till Tox.

Antagligen att han tycker att hon är snygg.

Att hon är kastrerad verkar inte spela någon roll, han är helt tokig i henne.

 Även om Toxic tycker att han är en ung slyngel som är ganska jobbig, har de ändå kul med varandra.

Jaga-leken är roligast!

 Att leka är nånting som Tox har fått lära sig. När hon kom till mig förra året tyckte hon att hundar som gjorde lekinviter var jätteläskiga. Då lyfte hon på läppen och gick undan.

Tindra har lärt henne att leka är kul!

Men det kan fortfarande vara lite stelt med en främmande hund som hon inte känner.

Fritiof och hon har bara träffats några gånger, men för varje gång tinar hon upp mer och mer.

Men några gånger sa hon ifrån på skarpen när hon tyckte att han blev för mycket.

Det tycker jag är bra. Att hon lär sig att säga ifrån och att Fritiof får lära sig när han passerar gränsen.

 

 Fritiof: en väldigt snäll och trevlig dvärgschnauzer-kille på 1,5 år.

Alltså i slyngelåldern.

Men charmig till tusen!

 

På natten rullade Toxic ihop sig bredvid min säng på min morgonrock, och sa inte ett knyst under hela natten och vaknade samtidigt med mig vid 7-tiden på morgonen.

 

Kan inte låta bli att jämföra med Tindra.

 

Hon hade börjat med att riva huset, ha ner saker från soffborden med svansen, leta efter smulor överallt, hoppat upp i soffor och sängar för att sova och gnällt för att hon hade tråkigt och hellre ville gå ut än ligga stilla och sova hela natten.

Missförstå mig inte; Tindra är mitt gull, mitt hjärta, mitt allt, men en vardag med Toxic är SÅ mycket lättare.

Det är verkligen skillnad på HUND och hund.

 

Om man inte vet hur det är att leva med en labradåååååre kan man se filmen "Marley och jag" så förstår man.