Eländiga katt

 

Purran skrämde livet ur mig igår kväll.

Hon kom nämligen inte hem.

På kvällen brukar jag gå runt och släcka, låsa, pussa djur och människor och sen gå och lägga mig.

Igår var alla inne, utom Purris.

Jag letade och letade i huset. Var till och med upp på vinden, ute i regnstormen och kollade i bilarna ifall hon var inlåst. Men hon var ingenstans.

Jag messade mamma (klockan var nästan elva) och frågade om Purran möjligtvis var hemma hos henne.

Men nej, det var hon inte.

Eftersom det var riktigt ruskigt väder ute kunde jag inte somna. Min lilla goa katt var ju nånstans.

Tänk om hon blivit påkörd och låg och led i ovädret.

Ut och ropa igen.

Ingenting.

Jag kunde inte göra så mycket mer utan gick och la mig.

Då tyckte jag mig höra ett svagt jamande.

Öppnade fönstret. Ingen katt.

Gick upp på vinden igen. Ingen katt.

Var det inbillning? Antagligen, hon fanns ju inte.

Men så kom jag på en helt orimlig tanke.

Men det kunde väl inte vara så?

Lillan och jag fredagsstädade hela huset igår eftermiddag.

Lillan hade tagit rena kläder i byrån, men inte stängt lådan efter sig, så jag stängde igen den och så var det inget mer med det.

Inte var väl katten i lådan?

Jo.

Det var hon.

I fem timmar har hon legat instängd i en byrålåda.

Tänk om hon dött av syrebrist.

Jag ryser när jag tänker på hur illa det kunde gått.

Men Purran var inte ett dugg påverkad av händelsen utan ruskade lite på sig och gick och åt mat och kom sen och la sig på min mage och somnade.

 

Ibland får jag magsår av den där eländiga katten.

 

Fem timmar i en byrålåda...