Idag var jag, Bebis och Tindra på en friluftsgård för att kolla på djur.
Får, kaniner och hästar har de där, och det är mysiga omgivningar.
Innan vi skulle gå hem ville bebis gunga i lekparken.
Och där, i sanden låg en död katt.
-Åh, vad sorgligt, utbrast jag.
-Sorlitt, ekade bebis utan att förstå innebörden.
Den låg på sidan som om den solade och sov.
Vi letade rätt på de som sköter om gården. De blev ledsna, men berättade att katten var 18 år så det var dags för den att vandra vidare.
Men lite dämpade åkte vi hemåt.
Hemma möttes jag av en stolt katt som kom springande med en fågelunge i munnen.-Åh nej, tänkte jag, jag klarar inte mera död nu.
Jag fick Purran att släppa, och den lilla fågeln levde!
Den flaxade runt med sina små vingar på vardagsrumsgolvet. Purran åkte ut och Tindra fick gå och lägga sig. Jag fick tag i den lilla, lilla duniga kroppen. Den satt alldeles stilla och tittade förskrämt med sina runda mörka ögon på mig.
Jag släppte ut den på vår lilla allmänning och när chocken lagt sig, sprang den iväg, fort fort. Jag hoppas att den klarar sig.
Döden kommer till oss alla, men den är inte mindre jobbig för det. Jag är glad att jag åtminstone gjorde en skillnad för den lilla fågeln idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar