Lyckliga över att matte är tillbaka från semestern. Äntligen långa promenader i skogen igen.
Jag blev väldigt förvånad över att Tindra under min semester slickade av sig päls från sitt ben, ett stressbeteende hon brukat uppvisa när hon inte trivts med livet(när Toxic kom förra våren hände samma sak). Uppenbarligen saknade hon verkligen mig!
Hon är gammal, halvblind, halvdöv och senil, men hon glömmer inte bort mig i första taget... Jag har sån vånda över tanken på att hon snart försvinner från mig och att jag inte tillgodoser hennes behov tillräckligt. Hon förtjänar bara det allra bästa, hon har gett mig sitt bästa hela livet.
Nej, usch, nu blev det ett sånt där gråtinlägg, men vem är jag utan Tinsan vid min sida?
Toxic frodas och mår bra ialla fall. Hon börjar få mer och mer självförtroende och kan faktiskt vara lite "oförig" ibland. Men jag välkomnar att hon får lite mer egen vilja. En målmedvetenhet, ett driv. Det kommer jag ha nytta av i träningen sen!
Hon är ju så go, och jobbig kommer hon aldrig att bli. Jag har frågat mig själv hur jag ska kunna skaffa en ny hund efter Toxic. Nu när jag fått uppleva hur enkelt och smärtfritt det kan vara att ha hund. Jag har blivit bekväm och skulle inte orka med en "normal" hund igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar