Jag var 23 år och pluggade. Husse var hemma på dagarna och därför passade det bra att äntligen förverkliga drömmen om en egen hund.
Bella, familjens golden retriever, hade dött ett halvår tidigare och det var väldigt tomt utan hund.
Men det var inte lätt att komma överrens med vad vi skulle ha för ras.
Husse ville ha en schäfer eller rottweiler (typiskt killar), och jag ville ha något mjukare, barnvänligare, typ golden, spaniel eller pudel.
I flera månader bråkade vi om detta, tills husse en dag kom på: Labrador!
"Den ser typ ut som en rottis, men är mjukare. Men den måste vara svart!"
Jag tyckte egentligen att labben var lite tråkig, tjock och matfixerad och inte min drömras precis, men jag blev så glad över att vi äntligen kommit ur låsningen rottis-pudel att jag genast började leta efter valpkullar på labradorklubbens hemsida.
Så långt var det bra.
Men sen kom bakslagen.
Ingen ville sälja till en ung studerande som inte haft "egen" hund tidigare. Bella hade ju varit hela familjens hund. De flesta sa det inte rakt ut, men jag märkte att så fort jag sa min ålder var jag inte intressant som valpköpare längre.
Nu förstår jag så väl hur de tänkte, det är ett ENORMT stort ansvar att skaffa hund, men för mig då som var så hundsugen att det skrek inom mig, var det väldigt frustrerande. Jag menar, jag visste ju att jag var seriös, men det är svårt att övertyga någon på telefon att man verkligen är det.
Jag hade säkert ringt fem olika kennlar och fått nobben då jag förtvivlat frågade den sista om hon inte hade fler kullar på gång, eller kände någon som hade en kull, eller visste något om någon hund överhuvud taget, då det motvilligt kom fram att en kollega till henne hade fått tillbaka en 5 månaders tikvalp, svart.
Jag fick numret och fick kontakt med en minst lika skeptisk uppfödare som de tidigare, men hon gick ändå med på att vi skulle komma och titta.
Husse och jag åkte och tittade och blev kära direkt, båda två.
Vi möttes av en flock svarta labbar (och en gul) och en lite mindre svart med vågig sammetspäls. Den lilla pluttan kom fram till oss direkt och var social, lekte med de andra hundarna och somnade sen i ett hörn på altanen.
Uppfödaren spände ögonen i oss och sa: -Det är viktigt att den här hunden inte behöver byta hem någon mer gång, det klarar hon inte.
- Har ni någon som kan passa hunden om ni skulle behöva?
- Hur löser ni dagarna, vem är hemma?
-Har ni tänkt träna någonting med henne?
- Hur bor ni?
Frågorna pepprade och jag försökte svara så bra jag kunde.
Till sist sa hon att vi kunde få köpa Tindra, som den lilla svartingen hette. Vi skulle fundera över natten och höra av oss dagen därpå.
Men redan i bilen på väg hem var vi säkra: - Henne ska vi ha!
Så dagen därpå var vi och hämtade hem henne. Hon var cool och satt i mitt knä fast hon var ganska stor.
Uppfödaren stod på uppfarten och grät: - Åk nu, annars kanske jag ångrar mig!
Så vi körde fort som attan. Jag var så lycklig!
Vi har haft bra kontakt med uppfödaren under alla år, och jag känner mig stolt över hur bra jag lyckats med Tins. Det hoppas jag hon tycker också!
Men året som följde var både roligt och jobbigt, men det är en annan historia...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar